Cavallin, född 1997, är ganska exakt trettio år yngre än jag. Därför bildar ”Utge sig” för mig dessutom en minsta lika intressant inblick i ett referensramverk som skiljer sig markant från mitt eget – och även från mina egna tankar och teorier i ämnet. 

Få har ju tampats mer med autenticitetsbegreppet än den moderna musikjournalistiken. Ämnet har i över ett halvt sekel utgjort dess kanske mest återkommande trätoämne; Rock är genuint, pop är ytligt. Gitarrer är äkta, syntar är det inte. Blues är autentiskt men inte disco. Pet Shop Boys är de som kanske tydligast har byggt en fyrtioårig karriär på att högljutt ifrågasätta detta medels text och musik.

Rockjournalistisk autenticitet var mycket länge synonymt med ett aningen diffust ursprungsuttryck; det fanns korrekta rötter, precis som andra var inkorrekta.

Parallellt med Saga Cavallins bok har jag plöjt Ulf Lundells senaste volymer av ”Vardagar”, den tionde och elfte i ordningen. Det utvecklades till ett förvånansvärt underhållande sammanträffande. Ty ingen tar sig med lika stark övertygelse rätten att som Lundell avgöra just vad som är autentiskt eller ej. Han, född 1949, tillhör just den generation där man följer ett uråldrigt cementerat och enkelt rockregelverk kring detta som dessutom aldrig förändras. Det är ristat i sten. Eller i alla fall i just den här manliga generationens magkänsla och än så länge orubbliga tolkningsföreträde.

Den accepterar inga motargument. Vilket kan göra ”Vardagar”, ju längre serien pågår, till ganska plågsam och lite skrämmande läsning. Just i skenet av detta öppnar Cavallins analys och hennes kontextualisering av autenticitetsbegreppet alla fönster på välbehövligt vid gavel och vädrar ut unkna värderingar och föråldrade fördomar; helt enkelt genom att inte ens känna vid dem.

I ”Utge sig” är diskussioner om blues och gitarrer befriande frånvarande.

Boken må inledas av ett Lana del Rey-citat och även jag väntar mig därför att musikhistorien ska har en bärande roll i Cavallins diskussion. Men det har den inte alls, precis som i samtiden i stort. Blott i förbifarten nämns textrader av Jonas Lundqvist och Veronica Maggio samt en historisk referens till Patti Smith. I ett kapitel står dock drill – alltså gangsterrap – och den amerikanska sociologen Forest Stuarts omhuldade reportagebok i ämnet, ”Ballad of the Bullet” (”Äkta” heter den passande nog i svensk översättning), i fokus.

Således utkristalliserar sig en autenticitetsanalys lika mycket som en uppdaterad intressesfär som bara i sig är minst lika fascinerande, till och med genuint viktig. 

I ”Utge sig” får 1700-talsfilofoen Rousseau ändå – om man nu vill leta efter en sådan – spela rollen som den första traditionsbundna rockkritikern.

Cavallin tar sig med återhållen och – ibland – illa dold ilska an autenticitetsbegreppets urvattning i senkapitalismens tidevarv, dess absurditeter blottläggs av ett underhållande pärlband av exempel. Oundvikligheter som familjen Kardashian och influencer-eran, dokusåpans födelse och eskalering, fäblessen för true crime, konstvärldens cyniska kommersialisering, litterär autofiktion och reklambranschens ständiga annektering av autenticitetsbegreppets skiftningar. 

”Utge sig” är lika mycket en intressant provkarta över var hyfsat ung popfilosofi befinner sig 2024 – vad har tillkommit, vad har försvunnit – som det är ett ambitiöst försök att fånga vad som egentligen är sant eller ej. Går det ens med bestämdhet att avgöra? 

Och samtidigt slår jag igen boken med den ganska underhållande insikten att skillnaden i uppsåt mellan ”The Kardashians” och just Ulf Lundells ”Vardagar” är ganska marginell, nästan så gott som försumbar.