Jag har de senaste veckorna råkat läsa tre böcker som på olika sätt hakar i varandra. Både ”Kupletter” av Maggie Millner och ”Namnet” av den franska författaren Constance Debré handlar om kvinnliga huvudpersoner som lämnar sina män för en kvinna. Såväl ”Namnet” som ”En emigrants dagbok” av Wera von Essen kretsar kring ett berättarjag från överklassen som brutit sig loss från sin familj för att få leva ett friare liv och skriva böcker.
Alla är de kvinnor som skriver autofiktion.
Att en negativ recension av en sådan bok upplevs som personlig kritik är, precis som en kollega sa, visserligen autofiktionens pris. Det är författarens problem, inte kritikerns. Men det är ändå något som skaver när jag, efter ”En emigrants dagbok” och ”Kupletter” – vars författares personliga öden berörde mig på djupet – tar mig an Debrés ”Namnet”.
Det är en sorts fristående uppföljare av den hyllade debutromanen ”Love me tender” och handlar om hennes dysfunktionella uppväxt, att göra upp med sitt ursprung och skapa ett helt nytt liv bortom de borgerliga konventionerna. Det är berättelser om psykiskt sjuka familjemedlemmar, släktens slott i Baskien och mörka anekdoter från den franska överklassen. Det är tillbakablickar på en trasig barndom med två missbrukande föräldrar, minnen av det före detta livet som gift heteromamma och advokat, och ögonblicksbilder från ett nutida lesbiskt nomadliv i Paris.
Det är något med Debrés kombination av kompromisslöshet, minimalism, överlägsenhet och hennes kyliga sätt att beskriva helt fruktansvärda händelser
Det är inte skrivtekniskt dåligt, inte heller formen går att klaga på, och stundtals är det rätt underhållande. Men det Constance Debré skriver berör mig inte trots att det är bottenlöst smärtsamt, och jag försöker förstå varför. Jag vill verkligen inte recensera hennes personlighet eller livsstil, men det känns inte som att hon ger mig något annat val.
Jag frågar mig om bristen på kontakt och sympati med berättarjaget kan ha att göra med att hon känns så kall, hård och svår? Givetvis måste man inte vara empatisk, gullig eller inbjudande för att uppfattas som en intressant romanfigur, men det är något med Debrés kombination av kompromisslöshet, minimalism, överlägsenhet och hennes kyliga sätt att beskriva helt fruktansvärda händelser på som skapar distans mellan oss, inte förståelse.
Meningar som: ”Min tur var inte att ha en ministersläkt, min stora tur, den som faktiskt alla borde vara avundsjuk på mig för, det är pundarföräldrar och min mors död”, får mig som läsare att både känna mig dum och alienerad, inte road.
Det finns också något oerhört provocerande med överklasspersoner som romantiserar ett liv i ”marginalen”, eftersom vi alla vet att det är högst självvalt och att inga sunkiga hotell eller slitna bomulls-t-shirts i världen kan ta ifrån en adlig människa dess medfödda känsla av existensberättigande. Många sidor i Debrés bok består av den här sortens beskrivningar:
”Att sova i ett vindsrum, sova hos vänner, sova hos olika tjejer, inte ha något hem, inte ha något hus, byta, flytta runt, inte ha något hushåll, inte vara huslig, inte sitt ner, äta på stående fot, arbeta liggande, byta plats, byta säng, inte ha någon säng, inte ha något skåp, inte ha någon bokhylla, kasta böcker, ha få kläder, sköta sin kropp, sporta, samma, springa, snagga sig, tatuera kroppen, förföra, förföras, lämna, lämnas, träna, förbättras, börja om, riskera, vilja, göra, inte gråta, vara vacker, vara en hjälte, så lever jag nu.”
Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att det faktiskt är det är just det jag framförallt ogillar med boken. Bristen på självdistans och det där stenhårda, självklara överklass-självförtroendet. Det stöter bort mig som läsare istället för att bjuda in, skapar avstånd istället för närhet.
Kanske är Debrés bok i själva verket mest av allt en spegling av borgarklassens högst indiskreta brist på charm.
