Nästa gång vi möter bröderna i Andrew McMillans roman ”Synd” är de åldrade. Kolgruvan deras pappa dog i, och som de själva arbetat i för att komma närmare honom, och för att det är det män i den nordengelska bruksorten de bor i alltid har arbetat med, är nu nedlagd. 

Alex har en son, Simon, eller Puttana Short Dress som han kallar sig på kvällarna när han jobbar på pubar som drag-artist. Simon dejtar Ryan. En säkerhetsvakt med polisambitioner och splittrade känslor inför Simon som drag men som gärna medverkar i Simons Onlyfans-videor, så länge han inte behöver visa sitt ansikte.  

Parallellt med porträtten av Alex, Brian, Simon och Ryan, fyra män som på olika sätt försöker hitta ett sätt att leva med sig själva utan att skämmas, innehåller boken två ytterligare spår. 

Det ena består av fragmentariska rapporter från arbetet i kolgruvan. Korta beskrivningar av hur stadens män promenerar dit på morgnarna, hur de svettas och andas damm i mörkret under jorden, hur de hackar sig inåt i ett till synes Sisyfos-uppdrag tills något exploderar och berget rämnar över dem. 

Utöver det rymmer boken ett ytterligare spår som kommer från en grupp forskare i sociologi som besöker orten för att undersöka hur den påverkats av olyckan och gruvans nedläggning. Sociologernas närvaro skildras genom intervjuer med Brian och några andra lokalinvånare. I samtalen ställer forskarna frågor om ”narrativ” och ”det kollektiva minnet” medan ortens medborgare svarar genom att rycka på axlarna och säga saker i stil med ”det är vad det är”. 

Stundom talar forskarna också genom reflektioner över sitt arbete i boken. Små akademiska rapporter med referenser till sociologer som Avery Gordon. ”Fältanteckningar” eller ”elitistiskt skitsnack”, beroende på vem du frågar. 

Ambitionen med de akademiska inslagen är intressant, att med hjälp av sociologernas språk och lokalinvånarnas tystnad, skildra en angelägen klassklyfta. Men resultatet blir tyvärr spretigt, ett övertydligt sidospår i en bok som redan är sprängfull av intressanta livsöden styrda av sociala skillnader. 

Fragmenten från kolgruvan och vägen dit fungerar bättre. Det är korta beskrivningar med små variationer, meningarna har samma uppbyggnad men innehåller olika ord. Som en påminnelse om hur repetitiva dagarna i gruvan måste varit, hur arbetsuppgifterna och promenaderna och dammkornen flöt ihop till ett sjok av liv tills den dag de inte längre gjorde det. Här är språket mer lyriskt, det sjunger om det och ger rättvisa åt McMillans bakgrund som prisad poet. 

Männen i ”Synd” är många och svåra att skilja åt. Kvinnorna i princip obefintliga. Och kanske är innehållet för tungt för den nätta romanen på strax över 200 sidor. Jag önskar att McMillan gett mig mer tid med karaktärerna för att jag skulle fått en chans att lära känna dem på riktigt. 

När man väl får ordning på männen och hur de hänger ihop med varandra, öppnar boken upp sig som en karta över hur klass, skam och identitet går i arv

Perspektiven varierar, språket likaså, och jag beundrar de experimentella anspråken och förmågan att fläta ihop rösterna och stilarna till en helhet. Men kanske hade boken tjänat på att vara längre, så varje person fick större utrymme att visa vad som gör just honom unik. Eller på att skalas av en aning, för att koncentrera de delar där McMillan verkligen briljerar. 

När man väl får ordning på männen och hur de hänger ihop med varandra, öppnar boken upp sig som en karta över hur klass, skam och identitet går i arv. Hur uttrycken för orättvisorna förnyas i takt med att en stad förändras, men hur strukturerna för blir desamma. 

Vid ett av tillfällena då Brian träffar forskningsgruppen får han i uppgift att skriva en dikt om det som varit och det som är. Han blir först stressad, men sen kommer en mening till honom som på många sätt ekar genom hela boken: 

”Gruvor stängs: vi fortsätter att sjunka ner i dem.”