Är det bra eller dåligt att en barnläkare hatar barn?
Det instinktiva svaret är att det är jättedåligt. Att en läkare som känner djupt förakt för sina patienter omöjligen kan göra ett bra jobb eftersom behandling borde kräva respekt, lyhördhet och medkänsla.
Men för Cecília, barnläkaren i Andrea del Fuegos nya bok ”Barnläkaren”, är avskyn snarare en tillgång. Hon förhåller sig professionellt till de små sjuklingarna, hon behandlar dem som studieobjekt snarare än människor och hon tar aldrig med sig arbetet hem.
Cecília kommer från en läkarfamilj som inte visar svaghet. Som litar starkt på biologin, på kroppens funktioner, på läkekonsten och det rationella. Hon är en högst osympatisk huvudkaraktär, för vem kan känna sympati med den som inte gör det för andra?
Hon lever, efter att ha lämnat ett olyckligt äktenskap, i en våning i São Paolo tillsammans med sitt hembiträde Deise. Om kvällarna och luncherna, snart till och med under arbetstimmarna, träffar hon sin älskare Celso, en gift man som också jobbar med barnavård.
När Celsos fru blir gravid är Cecília med på förlossningen. Hon håller i sin älskares nyfödda barn och syr igen hans frus sprickningar.
Under romanens gång blir Celsos fru gravid på nytt samtidigt som hembiträdet Deise också väntar barn. Cecília får allt mindre andrum från de stora magarna, spädbarnen och de nyförlösta mödrarna. Hon uttrycker det, precis som allt annat hon uttrycker, mycket sakligt: ”Det var för mycket gravida i mitt liv”, och bestämmer sig därför för att bryta med Celso.
Uppbrottet blir kortvarigt. Celso och Cecília börjar träffas på nytt och attraktionen mellan dem växer sig starkare desto mer gravid och deprimerad hans fru blir. Men Cecília dras inte bara till Celso utan också till hans son, sonen hon var med och förlöste, och som hon plötsligt drabbas av starka moderskänslor för.
Andrea del Fuego har skrivit ett tiotal böcker och tilldelats det prestigefyllda brasilianska José Saramago-priset. Hennes titlar har översatts till många språk och ”Barnläkaren” är den andra som nu går att ta del av på svenska.
Det finns alltså anledningar att ha höga förväntningar på författarskapet, men i ”Barnläkaren” leder de till besvikelse.
Det är helt enkelt svårt att engagera sig i en karaktär som är så sval och reserverad. Trots att språket bär på en sprängkraft som översättaren Irene Anderberg lyckas förmedla även på svenska, och trots att handlingen är dramatisk på ett sätt som borde göra romanen fängslande, är det som att inget får fäste.
Cecília går inte att komma åt, inte ens för läsaren. Och resultatet blir en avtrubbad upplevelse.
På slutet förändras dock något. Huvudkaraktären mjuknar, och föraktet förvandlas till en intensiv kärlek riktad mot en väldigt specifik pojke. Kanske är det just där boken skulle ha börjat.
