Romanfigurerna inlåsta i superelaborerade historier, världarna inte längre så självklara. Ändå var berättarvidden fortsatt enorm, från den lika konkreta som anekdotiska ”Den röda anteckningsboken” till den The Crow-doftande framtidsgotiken i ”I de sista tingens land”.
Det är böcker det är lönt att läsa om – han är så mycket mer än den postmoderna coolnessen i genombrottsstrilogin.
Den biografiskt intresserade bör för övrigt korsläsa den tudelade essän ”Att uppfinna ensamheten” från 1982 innan det återvänds till romanerna. Där återfinns den bisarra Austerska familjehistorien: farmodern som mördar farfadern (länge en hemlighet) och utsätts för ett mordförsök av dennes bror. Registreringsdisken på Ellis Island. Den bortvända pappan och det judiska kontinuum som försvann någonstans i det Habsburgska kejsardömet, den schizofrena systern och skilsmässosaknaden efter den lilla sonen Daniel, död i en överdos 2022.
Ur resterna av denna familjehistoria har Paul Auster vaskat fram berättelse på berättelse om ett obarmhärtigt och vidsträckt Amerika, möjligheternas och våldets kontinent (även om själva mördandet aldrig är en grundpremiss – som hos landsmannen och Nobelmegamissen Cormac McCarthy). Hos Auster utspelas våldet ofta mot en fond av slump eller saga, lite som i ett mörkt seriealbum från barndomen. Hans Amerika är urbant, ibland sovstadsfärgat, och Vietnamkrisen det trauma som varken USA eller den Austerska 68-generationen lyckats hämta sig ifrån.
I Pauls Austers sista roman, ”Baumgartner”, möter vi ett smådammigt och akademiskt öst-USA där minnet av mobilisering och campusuppror fortfarande lever. Seymor Baumgartner – änkeman, författare, professor vid Princeton – skriver på en bok om Kierkegaards synonymer, vårdar minnet av hustrun Anna och sitter i ljuset på bakgården och minns sitt liv. Tills en dag en överhettad kastrull, en gång inköpt på loppis av den döda frun, tjänar som Madeleinekaka och får ett liv och ett äktenskap att återuppstå ur minnet. Hennes arbetsrum står kvar orört, men kastrullhändelsen leder Baumgartner tillbaka dit.
Och fråga mig inte varför, det är klart att romanhustrur kan drunkna, men Annas för tidiga död känns i en mening som en konstruktion, ihopspikad för att Baumgartner ska få försjunka i hennes efterlämnade ting och texter. Anna skrev nämligen även hon, eller översatte främst, och för att få hålla kvar eller komma över sorgen samlar Baumgartner ihop hennes mest lyckade dikter och ger ut dem i en postum volym. Vackert är ögonblicket när Baumgartner inte kan låta bli att inkorporera en av dikterna i romantexten, den är nämligen mycket dålig, något som gestaltningsledes lyckas kommunicera den äktenskapliga kärleken. Misslyckad dikt men fantastisk människa liksom.
Det är faktiskt sinnessjukt, tänker jag på nytt under läsningen, att unga män tvingades iväg till ett avlägset djungelkrig för att stoppa Kinas imperieplaner
Liknande skrivsätt lyser annars ofta med sin frånvaro.
Förutom några intensiva blixtbelysningar av parisiskt folkliv (en ”oförglömlig” barnmisshandel på metrón) och sökandet efter den judiska familjehistorien i det ockuperade Ukraina berättar den här romanen mer än den håller fram. Lite som om författarna, både Baumgartner och den verkliga, nu döda människan, glömmer gestaltningen när bokslutet ska göras. På ett sätt är det kongenialt (vem hinner tänka på vad som ska utspela sig i läsaren när ett liv och en kärlek ska rafsas samman) men som läsare lämnas man bitvis ensam framför ett uppradande av personer, gator och nedlagda forskningsprojekt.
Men i flera av Annas inskjutna texter (låt oss förbise den där dikten) finns en märklig sorts närvaro. Det är som om författaren Auster får igång maskineriet när han ställer sig bredvid och skjuter in fiktioner i fiktionen. Anna, som haft andra intressen än Kierkegaard och bilar (en annan av Baumgartners laster) får genom sina kvarlämnade texter eget liv, och den generationsspecifika berättelsen om det sena sextiotalets konfrontationer mellan nordamerikansk reaktion och progressivitet lyser klart ur romanen.
Det är faktiskt sinnessjukt, tänker jag på nytt under läsningen, att unga män tvingades iväg till ett avlägset djungelkrig för att stoppa Kinas imperieplaner. Såvida man inte hade pengar och kunde skriva in sig på college, svälta, supa och knarka sönder sin kropp eller emigrera till Kanada eller Sverige.
Annas inskjutna biografi återuppväcker denna skräck: ”… när han började läsa hennes ord kändes det som om han hörde Annas röst stiga upp från papperet och att hon faktiskt talade till honom igen, trots att hon var död, borta, och aldrig skulle säga ett enda ord till honom igen.”
Romanens andra halva lodar vidare efter det som Auster alltid lodat efter. Det för en författare så produktivitetshöjande spörsmålet om vilka föräldrarna var. Var kommer man ifrån, vad såg min syster när hon tittade på världen?
Även här känns mycket igen från de tidigare böckerna: Immigrationen, amerikanens förhållande till pengar (framför allt frånvaron av dem), det judiska arvet, faderns svårfånglighet och den vidriga och underbara slumpens inverkan på våra liv. Men det som i andra delar av författarskapet producerar alternativa familjer att vistas i (ni MÅSTE läsa om ”Månpalatset”) möter vi här en lite för hastigt tecknad variant.
Behöver jag säga att det uppstår ett ljus mot slutet? Det är en svagt flimrande låga (som alltid hos Auster dyker det upp gestalter som bryter den uppfunna ensamheten) men den lyser upp både preteritum och futurum, den tid Baumgartner levt och den han har kvar. Och som alltid är det slumpen som agerar. I Austers böcker och i hans läsares liv. En överhet kastrull, ett fall i en källartrappa och en tvehågsen elkille korskopplar nu:et och då:et och får romanen och livet att sluta i steget.
Är det här en avtoningsroman? Inte riktigt. Sista kapitlet är struket – läsanvisningen är tydlig – vilket låter oss tro att vår och Baumgartners fortsättning finns där ute någonstans.
