”Hafni berättar” börjar mitt i mening, hon har just skilt sig och nu åker hon Danmark runt och äter smørrebrød. En smørrebrødsresa helt enkelt – inget konstigt med det i Danmark, eller?
Det är först en plan som låter delikat i varje steg. Ensam medelålders kvinna reser runt mellan trivsamma småstadshotell och äter och dricker sig genom landet, en frihetshandling och ett återerövrande av den hon var. Men livet är sällan så enkelt som en snygg gest och Hafni håller inte samman med den eleganta självklarhet som den gesten kräver. Nej hon frasar sig i kanten och faller samman en smula, inget fullt utbrutet sammanbrott, men det ballar ur lite.
Helle Helle är en besk och existentiellt rolig dansk författare som det finns några stycken av, jag tänker på Dorthe Nors bland annat. Med en krass och drastisk syn på världen, en blick som fångar upp skevheterna men inte skär sig alltför illa på dem, en som ser det löjliga och futtiga i människan men inte slutar älska henne för det. Och det på en prosa som har en karg återhållsamhet men också en dragning åt det absurda, en humor som snubblar över det banala ner i bråddjup.
Hafni har varit gift med samma man länge och har vuxna barn. Hon har också ett liv före äktenskap och familj, hon har förälskelser och drömmar att minnas. Men än mer minns hon skammen. Varenda gång hon misslyckats med att leverera normalitet utan slirat och tokat till det.
Det finns så många sådana ögonblick att minnas i ett liv, om man låter dem äta en inifrån. Och det gör Hafni.
Hela den spända oron över att inte vara tillräckligt mycket en vanlig människa, allt detta intensiva maskhållande, får bara fasaden att krackelera på än knasigare sätt. Ett av alla minnen som flyter upp till ytan under Hafnis roadtrip genom Danmark, är när hon träffar en gammal kurskamrat hon inte sett på länge:
” … och därför var Hafni en aning spänd, troligen var det anledningen till att hon räckte fram handen och sa: Goddag gamla arsle”.
Men för Hafni är det ett liv levt alldeles för lagom som spökar, ett liv som krävt anpassning bortom utplåningens gräns
Det är ju kul, för att det känns som att det kunde hänt oss alla men sällan gör det, oftast lyckas vi hålla olämpligheten i schack, den ligger där och gror bland i undervegetationen men når aldrig ytan. När den ändå gör det är det oftast ett dåligt tecken.
Men för Hafni är det ett liv levt alldeles för lagom som spökar, ett liv som krävt anpassning bortom utplåningens gräns, ”Hon kokade ris och cyklade till allt. Teg i församlingen.”
Det finns också dimensionen av kvinnlighet i Hafnis balanserande mellan persona och person. Hon bär med sig ett par högklackade pumps som hon byter om till inför sina middagar, stryker på läppstift, ser sig i spegeln – än duger hon. Tills pumpsen glöms bort, väskan försvinner och hon blir allt sämre på att spela kvinna. Allt sämre på att vara människa också, faller i leran, gråter i hotellfoajéer …
Helle Helle är sylvass och sval på samma gång och ”Hafni berättar” är full av formuleringar som är som små kristaller av skärpa och insikt. Men alldeles övertygad är jag inte av romanen, Den glider lätt ur sikte, förlitar sig lite för mycket på att den stilistiska säkerheten ska bära läsaren genom det dunkla utan att tappa fokus. Men riktigt så verkar den inte, istället känns somliga incidenter onödigt putslustiga, andra vaga och bara glimtvis syns de bråddjup som Hafni trots allt står inför. de som handlar om varför man ska ännu ett steg i detta liv som pågår till synes helt utan syfte.
Men i de glimtarna är det andra sidan emellanåt helt briljant. Som när Helle i ett stycke mot slutet sammanfattar en krackelerad relation. Stycket slutar:
”Den som behåller sin jordgubbe är inte ursäktad. Den som skrattar i en park, sätter nyckeln i dörren, går genom huset är inte ursäktad. Den som tvingar igenom pingsten.”
