”1. Tappa kontrollen över ditt mående. 2. Tappa kontrollen över din kropp. 3. Tappa kontrollen över ditt kärleksliv. 4. Följ inte råd. 5. Ge andra mer än du får tillbaka. 6. Ha inga personliga mål. 7. Gå ut”.
Men hur det nu än är med den kapitalistiska wellneskulturens iver att kapitalisera på vårt lidande, så verkar människans vilja att förstå sig själva och tillvaron vara permanent. Många är vi som kämpar med livets smuts och vill lyssna på någon med svar.
Just en sådan plats har ”Allvarligt talat” i P1 fyllt i drygt ett och ett halvt decennium.
De första avsnitten i P1 var en lågmäld sensation. I åtta avsnitt mellan 2008 - 2009 fick poeten Kristina Lugn ta emot läsarnas stora och små funderingar om livet, och gav dem svar som blev självlysande i sin släpiga galghumor. Som det att man kan se ångesten som en en avundsjuk tvilling, eller en ockupationsmakt som försöker ta över ens land. ”Det får den inte”. En mening jag burit med mig som en livboj.
Sedan dess har författare som Birgitta Stenberg, Lena Andersson och Horace Engdahl tagit sig an uppdraget. Mellan 2013 – 2014 var det författaren P O Enquists tur, ett upplägg med frågor och svar nu blivit bok, fyra år efter författarens död.
I boken finns en dämpad humor, som när Enquist svarar på en fråga om varför svenskar inte kramas genom att hänvisa till en partikongress inom arbetarrörelsen på 70-talet, där det röstades om att förbjuda ”ovärdigt kladdande”. Eller när han tipsar lyssnaren Charlotte, som vill klaga mindre, att hon bör ”rytmisera sitt gnäll” – precis som en författare när den dynamiskt växlar mellan tystnad, utbrott av kärlek, våldsamhet och mild vrede.
”Du är en farlig liten roman, jag lyssnar spänt”.
Enquist tar sig också an en fråga om det inre mörkret: ”Jag undrar om det är okej att vakna med ångest varje morgon?” frågar Erika och får till svar att ja, det är det.
Vargtimmen mellan fyra och sju på morgonen är iskall och förfärlig, obönhörlig i sitt klara blåljus där alla risker och faror driver fram i psyket, skriver författaren. Men, som skrivande och läsande ser han hur detta skoningslösa tillstånd kan vara användbart.
Och så går några timmar och filtret blir mindre genomskådande, mer mänskligt. Därför ska vi inte gripas av panik. Blåtonen var inte hela livet, utan bara en del.
”Välkommen till oss” avslutar P O Enquist med just en sådan tröst och röst man vill lyssna på. Att må piss, men åtminstone få vara i sällskap med en sådan som han.
Kan skator tro på livet, kan banne mig vi också göra det
Ämnena varierar: ibland handlar det om Gud andra gånger om läsvanor, otrohet, sorg eller om sexualitetens djupvattenströmmar. Gemensamt för författarens svar är att de ofta kommer lite ifrån sidan, precis som dottern Jenny Gilbertsson noterar i sitt rörande förord om pappan.
P O Enquist tar sig sällan an den direkta frågan, utan lyssnar istället in vad som finns där under. Som när han får en fråga om varför skatorna flyttat från en talltopp till grannens unggran, och får det att handla om hur livet kan levas. Verkligheten är full av hemliga tecken, påminner han med hjälp av August Strindberg, och att försöka tolka dessa göra tillvaron rikare: ”Kan skator tro på livet, kan banne mig vi också göra det”.
Här finns en okuvlig vilja till liv och tro på relationen människa till människa, men också förvånansvärt raka råd. Som när författaren svarar på en fråga från en Annika vars bror gått bort, och som tror att denne spökar i huset för att påminna om en oavslutad konflikt.
Nej, Annika, svarar Enquist självklart. Brodern spökar inte. Han är ju död.
”Och nu hänger det på dig. Den delen av honom, den som tyckte om dig, och kanske älskade dig, den finns kvar inne i dig”, skriver författaren och påminner om att människan har makt att forma det vad som hänt, för att det ska göra mindre ont. Som efter en skilsmässa, att inte låta bitterheten radera allt det vackra som också fanns.
Han sammanfattar: ”det fanns en gång en ljus bro som du inte såg”.
En formulering som är en hel livsfilosofi.
Med sin varma blick på människan hjälper P O Enquist läsaren att försona sig med både sig själv och det svåra. Han lotsar oss till platserna inom oss där vi kan hitta små skärvor av hopp.
Det är inte en liten sak. Det får mig att tro på att vissa råd faktiskt är värda att följas. I alla fall när det de kommer från en gudabenådad västerbottning.
