Sen besinnar jag mig, och tillägger att jo, den handlar ju om utsatta barn, missbruk och självmord, övergrepp och depression. Men ändå. För att vara en Stridsberg far ovanligt mycket luft genom boksidorna. Det är en flödande familjeberättelse, präglad av ett mörker absolut, men också av ömsinthet och humor och med en sorts lycka över alla knasiga detaljer i familjens historia, där det går att andas. 

Till skillnad från en del av hennes tidigare romaner där svärtan tätnar till fast materia, språket skrapar köttet från benen och det enda som återstår är ren smärta. 

Det handlar om Nina som fastnat mitt i steget, hon tillbringar sina dagar i Berzelii Park mitt i Stockholm, eller på soffan i vännen Helenas loge på Dramaten tvärs över gatan. Allt det som varit, faller över henne, hon måste vara i det innan det går att gå vidare, sätta den ena foten före den andra och fortsätta med livet.

Det som varit är en pappa som supit sönder både hennes och halvsystern Eddies barndom, vuxna som vänt bort blicken, hopp som grusats igen och igen, systerns självmord. Bakom det hela familjehistorien, Stridsberg berättar om ett missbruk sprunget ur generationers oförmåga att leva och att bygga trygga bon åt barnen. Arvsynder som landat i Nina och hennes berättelse som ett försök att nysta ut och komma till ro och om inte det går försonas med trasslet.

Det är delvis ekot bakåt som gör ”Panic Beach” till en luftigare roman, en som läsaren står ut med att vara i. Berättelsen rör sig mellan Ninas intima och jagperspektiv och ett mer utzoomat där vi får syn på den grandiosa gammelfarmor Laura och hennes otrohetsaffär, farfar Davids strävan efter att göra alla stolta och sedan hans tidiga sjukdom och död, farmor Lykkes vinglande vara, hennes depressioner och självmord, mormors supande, mamma Siris barndom i ensam gränslöshet med kumpanerna på Lilla Essingen. Ja, där finns en berättarglädje, parat med det som vill borra i smärtpunkter.

Det blåser en salt bris genom hennes författarskap

I alla släktled finns alkoholismen, som en färdigsnitslad bana för när livet skakar. 

”Farväl till Panic Beach” är inte den av Sara Stridsbergs böcker som gör starkast avtryck i mig, den saknar något av koncentrationen och intensiteten, men den har mycket av det som är omisskännligt och underbart Stridsbergskt. Som stranden, havet och den varma sanden, det blåser en salt bris genom hennes författarskap. Stranden som platsen utanför vardagen, havet som sträcker sig mot oändligheten, där det finns en stor frihet men också en stor ensamhet. 

Här är det stranden som kallas ”Panic Beach” och dit Nina åker med sin pappa om somrarna. Långa, långa somrar av hunger och oro när pappa dricker någonstans och ingen mat finns i huset, men också barndomens drömska oändlighet, i den brytpunkt mellan misär och mirakel som Sara Stridsberg är så fenomenal på att skriva fram.

Och så den där sköra ömsintheten för de trasiga, också för de som förstör allt de ser, hos Stridsberg får de tillbaka sitt skimmer, utan att fråntas sitt ansvar. Det finns inget romantiserande i hennes sätt att skildra missbruk och svek, men att man kan få minnas att den smutsigaste av människor också är en människa och det vackra i det.

Till sist också insikten om att det enda som räddar en från att dras med i mödrarnas och fädernas undergång är att ge upp det där hoppet om att de en dag ska resa sig och stå där hela. Där landar ”Panic Beach”, vackert och vemodigt – i att bitarna inte går att pussla samman till en glänsande helhet, men de går att se på en och en liten stund och sedan släppa ner i sanden och låta havet skölja över.