I en av postmodernitetens alla förgreningar nedtyngd post-meta-tid är vägen mot en faktisk betydelse nästan smärtsamt snårig. Det är egentligen inte så konstigt eller ens tillnärmelsevis lika komplicerat som det kanske låter.
Poeten Ali Alonzo är praktiserande katolik och aktiv socialdemokrat (kanske före detta, jag vet inte riktigt, det är aningen oklart). Men hans dikter utspelar sig gärna i just sådana kommunalt gråa organisations- och institutionsmiljöer.
Nyss fyllda tjugo, med ett Lilla Augustpriset för en novell i ryggsäcken, är ”Jag tänker bli äcklig” Alonzos första diktsamling.
Det är en smula överraskande att det är just i ung svensk Stockholmspoesi som man de senaste åren tydligast har kunnat skönja viljan att skapa nya rum, sammanhang och uttryck i en kulturoffentlighet, med – och detta går inte att undfly – Elis Monteverde Burrau som ständigt närvarande centralfigur. Är han det plötsligt inte, så verkar han oundvikligt knacka på dörren ändå, och frikostigt erbjuda sina tjänster.
Där är all ny poesi bra och viktig tills motsatsen har bevisats. Det finns en tilltalande solidarisk sammanhållning i detta än så länge lite diffusa post-alt lit-kluster som någon kultursida borde anstränga sig för att försöka sammanställa en pedagogisk karta över.
Men de framstår som en outtalad – eller möjligen högst spontan – rörelse som faktiskt beter sig lika ögonblickligt inkluderande som organiskt exkluderande efter den mall som mondänt alternativa popvärldar länge har följt. I synnerhet under 1990- och 00-talen.
Små oberoende skivetiketter och fanzine-förlag – artister, band, konstnärer och författare – som med egna kodspråk skapade sina egna universum, klubbar dit alla var välkomna men blott de som delade referensbank och plockade upp ledtrådarna som medvetet gömts i snö stannade kvar. De stannade å andra sidan kvar till synes livet ut. Lojala in i döden med sina likasinnade ledsagare genom kulturen; alltså genom livet självt.
Ali Alonzos poesi beter sig just så. ”Jag tänker bli äcklig” är lika mycket ett diktverk som det är ett generöst inbjudningskort till hans alternativa värld. Kom in hit, det kommer att vara värt det, säger – eller faktiskt nästan vrålar! – boken.
De svenska nyironiska poeterna är lika osäkra som äldre generationer ironiker på om det de sysslar med egentligen kan – eller bör – kategoriseras som just ironi
Lyriken är underhållande i sin, ofta, enorma krånglighet. Ibland är det väldigt svårt att se – ens skymta – skogen för alla maniska ordlekar. Än så länge.
Jag kan heller inte låta bli att notera namn och blinkningar till Kathy Acker via Gang of Four till Pat The Bunny och Tracey Emin. (Relativt) obskyra referenser avlöser varandra i en Tunbjörksk vardagsromantik, känslan som stannar kvar är av försvenskad indie sleaze eller ätstörd heroin chic-estetik i valfri Stockholmsförort.
De svenska nyironiska poeterna är lika osäkra som äldre generationer ironiker på om det de sysslar med egentligen kan – eller bör – kategoriseras som just ironi. Snarare är det ju oftast en generationsbetingad meta-inställning till konsten, till ens kulturella omgivning. Till ett kort liv redan levt med huvudet, hela kroppen, till brädden fyllt av referenser. De kan verka onödiga men om de är allt man har? Och därför allt man tror sig vara?
En titel som Alonzos ”jag älskar siffran fyra och kanske ishackor” är inte ironisk. Det är fel ord. Den är bara väldigt rolig. Humor och ironi är ju inte nödvändigtvis synonymer. Ibland måste roligt bara få vara just roligt. Humor är en konstform svår nog i sig – kanske den svåraste och också så få förunnad att bemästra att den avundsjukt sällan behandlas seriöst.
Men när Alonzo frågar sig ”varför finns det ingen folkmusik om oss?” tar jag honom på största allvar.
Det är ju lite det han faktiskt gör. Han författar sin egen framtida folkmusik i ”Jag tänker bli äcklig”, ett solkigt och hungrigt 129-sidigt manifest för kultur- och pophistoriens alltmer fullbordade cirkularitet.