Karolina Ramqvists nya roman, ”Den första boken”, är inte sådan. Tvärtom känner jag ett nästan omåttligt behov av att bläddra i, och prata om den. Trots att jag just läst klart är jag övertygad om att jag kommer minnas den under lång tid.

I romanen återkommer författaren till Jamaica, en plats hon skrev om i sin romandebut ”More fire” från 2002. ”Den första boken” är en berättelse om en förmiddag i en säng på ön. Om ett par som vaknar och ligger kvar medan solen och fåglarna rör sig över himlen och lakanen gång på gång skrynklas ihop och svettas ned. Parallellt handlar det om livet, om åldrande och något så klyschigt som ”the one that got away” – den Hollywood-influerade tropen om en romans från ens ungdom som det aldrig blev något med. 

”The one” är i det här fallet Paul, eller Likkle Paulie, eller Boggle, som han också kallas. En svart man, några år äldre än huvudpersonen, som hon träffar och faller för, när hon som 18-åring reser till Jamaica. De möts i något stort och passionerat, och har några år en relation. 

Jaget har dock andra pojkvänner samtidigt, naiva män med ”porslinsaktig hy” som uppehåller henne mellan resorna (eller följer med, och ligger och sover på rummet medan hon är med Paul). 

I en intervju med Nöjesguiden säger Karolina Ramqvist att hon i den här boken velat skriva om omöjlig kärlek. På många sätt har hon lyckats. Varje scen är skriven med den ömma blick man bara kan ha på det som dött i förtid. Det som aldrig fått nå sin fulla potential, och som man därför kan gå ett helt liv och romantisera.

Hon nämner gång på gång sin hudfärg. Redan i bokens andra mening framkommer det hur blek hon är

På baksidan utlovar förlaget en vindlande kärleksroman där frågor om makt och underordning formar de älskandes öde i högre grad än de själva vill erkänna. Det är en missriktad beskrivning, eftersom den utelämnar att hierarkin mellan parterna egentligen är mycket enkel och att det framför allt verkar vara jaget som inte vill erkänna det.

Hon nämner gång på gång sin hudfärg. Redan i bokens andra mening framkommer det hur blek hon är. På undersidan av brösten har hennes hud en ”glasartad blekhet” och kring naveln är den ”mjölkigt blek”. Vi får veta att även hårstråna på hennes ben är bleka, så tunna och ljusa att de knappt syns. Hon är vit som ”kritorna barnen i skolan skrev med”, vit som ”insidan på ett uppskuret sockeräpple”, som ”rullpapperet och hennes egna papper”. 

Upprepningarna av vitheten, denna färg som bär på så mycket makt men också så mycket skuld och automatisk alienation, skulle kunna fungera som ett tecken på att jaget är medveten om sin överlägsenhet. Att hon förstår att hon, även om hon är en aspirerande författare utan pengar – är mycket starkare och friare än Paul någonsin kommer bli.

Men istället blir de återkommande, och liksom påträngande, beskrivningarna poserande. Det handlar om hur jaget uppehåller sig vid sin egen kropp, hur hon gång på gång berättar hur känslig den är mot solen och myggorna och Pauls händer, vilket i längden känns självgott och ängsligt på samma gång. Som att det finns ett behov av att kontrollera narrativet, korrigera scenerna, dra in magen och puta med rumpan så att läsaren verkligen inte missar hur vacker och stark (men samtidigt ful och svag!) hon är. 

Parallellt, och här närmar vi oss det som verkligen gör boken komplicerad, används helt andra ord för att beskriva de andra kvinnorna på ön. Deras kroppar dallrar på ett sätt som hennes aldrig gör och som läsare 2024 blir det svårt att veta vad man ska göra av den informationen. 

En roman som väcker fler frågor än svar, skriven av en erfaren och oerhört skicklig författare

Till bokens försvar är det här något som också reflekteras över. Något som i alla fall författaren, och kanske även jaget, är medvetna om. Det är tydligt att boken bygger på kunskap om ön och dess historia, att hon är väl insatt i teorier om postkolonialism och rasistiska strukturer. Att hon vet vad det betyder att som vit se på svarta kroppar och beskriva dem i sexuella, distanserade termer i en bok, på samma sätt som hon vet att vita kvinnor länge har besökt platser som Jamaica och betalat män för att få leva ut sina erotiska fantasier.

Men jaget är inte som de andra turisterna. Det hon och Paul har är på riktigt, och även om hon ibland ger honom pengar och hans spretande bokstäver på ett vykort får ”något att vända sig i henne”, så älskar hon honom för mycket mer än hans kropp. Eller?

Ju mer jag bläddrar desto mer osäker blir jag. Vem är Paul egentligen? Bortsett från bekräftande och stark, någon som hänger sig till henne och aldrig ställer några krav. Kanske är det gott så, kanske är det allt som krävs för att älska. Men under de rådande förutsättningarna, så präglade av kolonial historia, pigmentokrati och sexturism, är det våghalsigt att inte ägna mer av boken åt att beskriva vad som gör att hon dras till Paul bortom det sexuella.

Våghalsigt, inte dåligt. På många sätt tvärtom. En roman som väcker fler frågor än svar, skriven av en erfaren och oerhört skicklig författare. 

Estetiskt är boken fulländad, moraliskt är den tveksam. Och kanske är det just den kontrasten som gör att en bok inte bara blir uppskattad, utan även ihågkommen.