Nu har han gjort det!
Till min lika stora glädje som frustration, för historien utspelar sig inte i samtiden, utan under Venedigbiennalen 1942, när kriget precis brutit ut och nationella paviljonger stängdes ner, såsom Frankrikes, Englands och USA:s.
Men boken fungerar lika mycket som en metafor för vår tid, med tanke på hur politiska konflikter avspeglar sig i de nationella paviljongerna och hur de konstnärliga agendorna återspeglar de politiska.
Daniel Birnbaum curerade själv Biennalen 2009 och gav den en konstfilosofisk titel; ”Fare Mondi”(skapa världen). En demiurgisk hyllning till vad konstnärer alltid gjort – skapat världar.
Hur ser Birnbaums världskapelse ut denna gång? I denna mellaneuropeiska konstvärlds-thriller får vi möta både konstnärer, nazister, spioner, konsthandlare och hemliga sällskap i något som för tankarna till Da Vinci-koden. I centrum står en svensk konstälskare som kallas ”apokalypsens ryttare” av sina kollegor på Nationalmuseet.
Hans skönhetstörst går så långt, att hans uppdrag reduceras till att ta hand om damerna i museets konstförening. Men en dag skickas han iväg på specialuppdrag till Venedigbiennalen för att leverera ett par målningar av Prins Eugen, samt vännen Grünewald, ”fast han är jude”.
Vi får lära känna en självgod konstälskare som tror sig förstå konsten bättre än konstnärerna själva, som är ”sjuk av konsten” och en gång drabbades så hårt av Tiepos målningar i Chiesa di San Paolo att han höll på att tappa förståndet, likt Stendahl. Vi följer honom på en svindlande tågresa i en godsvagn utan fönster via mörka bergspass ner till Europas konstborg.
Väl där stöter han på en rad oförklarliga händelser i Venedigs gränder och palats, som biennalchefer och festarrangörer som visar sig vara konsttjuvar och vänner som visar sig vara spioner. Konstvetaren är endast besatt av en grej – arkitekten Paul Hedqvists tempelliknande vattenreservoar, men denne har på senare tid svikit de gamla antika idealen och börjat bygga ”nyttiga byggnader” istället.
Konstvetaren känner sig sviken och klamrar sig fast vid detta tempel som om det rörde sig om en alldeles privat konstreligion. Det är där han också återser Schellenberg, en tysk spion, han mötte i Venedig, som bar en märklig dödskallering på sitt finger, med ett gift, som också skulle innebära hans frihet om han blir haffad. Protagonistens galenskap växer sig starkare allteftersom. För vad innebär det att vara ”sjuk av skönheten”? Att vara blind för livet som pågår omkring oss. Till slut framstår konstvärlden som en enda stor maskin för narcissistiskt, världsfrånvänt storhetsvansinne och konstkärleken som en form av sublimerad galenskap.
Det må låta rörigt, och det är det också, lite som den svindlande ”Saturnus Ringar” av W G Sebald, som tjänade som inspiration till Birnbaums kanske bästa utställning ”50 Moons of Saturn” som jag fick möjligheten att se i Torino 2008.
Om Saturnus melankoli stod i centrum då, har melankolin – den egenkära kärleken för det förflutna – nu fått kritik, i påminnelsen om nazismens melankoliska förkärlek för antika skönhetsideal.
Stundtals undrar jag om ”Schellenbergs ring” är en dold självbiografi. Birnbaum som i sin rika karriär hunnit både curera Venedigbiennalen, varit chef för Moderna Museet i Stockholm och konsthögskolan Städelschule i Frankfurt, lär själv ha kämpat med och mot en rad mörka krafter.
Vad är Schellenbergs ring symbol för? Konstens fascination för makten? Maktens självmord? Förmodligen alltihop.
Att den moraliska kompassen är så gott som obefintlig i denna maktfullkomliga värld – är bara fakta. Omoral är kanske bara ett annat ord för vad det innebär att vara ”sjuk av skönheten”.
Hur det än är så har Daniel Birnbaum lyckats skriva ytterligare en spännande, om än något rörig roman om de intellektuellas beroende av makten.
