Det är egentligen märkligt att Kikki Danielsson inte har fått mer uppskattning i Sverige. Varför blev divan Anita Ekberg bara ännu mer älskad när hon sluddrande fram sitt osammanhängande sommarprat 2005? Varför räknas den bespottade tablettmissbrukaren Zarah Leander fortfarande som en av gayvärldens största ikoner?
Kanske är svaret att Kikki Danielsson, trots sina musikaliska framgångar, aldrig varit riktigt glamorös. Hon har utmanat sociala normer och konventionell kvinnlighet, druckit för mycket, varit grov i mun och har erfarenhet av social skam. Men hon har aldrig varit larger than life. Kanske blir man inte det i dansbands- och countrygenrerna?
När sångerskans liv nu blir monolog på Teater Brunnsgatan 4 har regissören Martina Montelius utgått från Kikki Danielssons andra självbiografi ”Du vet ingenting om mig”, som sångerskan skrev 2022 med Sören ”Sulo” Karlsson. Det handlar om sorgen, skammen, folkskyggheten och om den spröda hinnan mellan hur allt blev, och hur det hade kunde blivit annorlunda.
Resultatet är kolsvart komik full av oneliners, en monolog som får mig att vilja ge den porträttlika skådespelaren Ia Langhammer en kram.
Detta är artistens urscen. ”Folk säger att jag är en så stor sångerska, men ser ni inte hur liten jag är”
Det hade så lätt kunnat kantra i lyteskomik. Kikki mumsar finska pinnar direkt ur kakburken. Kikki plockar bajs ur kattlådan med ett bullpapper. Kikki sitter i förlossnings-position och berättar hur hon skrev autografer på BB. Men det dröjer inte länge innan de frekventa skratten får en ömsint botten, mycket tack vare den härligt hesa Ia Langhammers tonträff.
Som femåring berättade Kikki för sin pappa att hon sett farbror Nisse ligga i sängen med mamma, utan byxor. Föräldrarna skilde sig, artisten blev bortadopterad, ivägkörd i en bil utan att veta om hon skulle få träffa sin familj igen.
Detta är artistens urscen. ”Folk säger att jag är en så stor sångerska, men ser ni inte hur liten jag är”. Mentalt är hon kvar i bilens baksäte, skrikande av sorg.
I en sliten tv-fåtölj, iförd sladdrigt glittrande katt-tröja, sitter nu Kikki, 70+, och tittar på ”Morden i Midsomer” medan hon ältar händelser ur sitt liv. Hur karriären har prytts av guldskivor, men också kantats av hånfulla rubriker: ”Kikki beroende av sälspäck”, ”Kikki sprack på väg till en julfest”. ”Så gick jag ner med hjälp av min vibrator”.
Pjäsen låter Kikki spela ut både sin lättsamma könshumor och sina nattsvarta kval. Hon längtar. Hon är ensam, men vill också vara ifred. Folk pratar ju ändå bara om kaffe.
Martina Montelius tar varsamt hand om artistens sorg och balanserar skickligt upp mörkret med absurdism. Precis som i sin roman ”Främlingsleguanen”, där en övergiven femåring törstar sig med en tyskspråkig ödla, blir det i pjäsen om Kikki Danielsson just djuren som får stå för gemenskapen. En mjauande katt i kulissen. En uppstoppad ren rullas in på scen och blir kärleksfullt ryktad med artistens axelvaddar.
I verkligheten fick Kikki Danielsson skruvat nog en renko i 40-årspresent. Hon såg till att den fick komma hem till sin flock. Själv verkar artisten aldrig ha hittat en sådan självklar gemenskap. Men monologen visar att det finns en Kikki i oss alla. Någon känner sig övergiven, en annan vänder sig till bag-in-boxen, en tredje bär på sorgen som vägrar låta sig paketeras smakfullt.
Pjäsen ”Du vet ingenting om Kikki Danielsson” låter publiken skratta med sångerskan, inte åt henne. Det är både underhållande och rörande. Och det liknar faktiskt ett slags upprättelse.
