Glassnyheterna är här. Som varje år innebär det att man undrar hur Triumfglass tänkte när de valde att kalla sina lyxpinnar Farbror Arnes – och om det är värt att sätta sig över den olust namnet väcker för att smaka Farbror Arnes Lemoncurd, som i sig ser rätt god ut.
Man ska väl inte döma en glass efter dess omslag, men det är som med mormorshosta på wienerbröd, har man än gång hört det sitter det. ”Farbror”, geggiga sötsaker och barn – för glass är ju för barnen – det klingar inte riktigt rätt.
Andra namn väcker direkt aktiv irritation. Alvestaglass och Järnaglass utsågs nyligen till Årets matbluff i en omröstning arrangerad av Konsumentföreningen Äkta vara. Namnen till trots tillverkas nämligen båda varumärkena i Nederländerna. Ägaren hävdar att det är tillfälligt, till följd av att den tidigare svenska fabriken (som inte låg i Järna, eller Alvesta, utan i Växjö) gått i konkurs.
Jag är så gammal att jag minns när Magnum var en stor klump vaniljglass täckt av choklad. Proportionerna har förändrats, det är mindre glass, mer skal och varianter med dubbla lager choklad, sås och fyllningar på både Magnum och andra varianter, som Farbror Arne. Samma sak i paketfrysen – som kommit att spegla att det faktum att det är barnet inom oss som styr när vi väljer glass.
Okejokej, jag gillar också brynt smör och salvia och rosmarin och en kärv grapefruktsorbet, men det är glass för restaurang. För raka ryggar, små skålar, gracila skedar. En espresso.
Hemma är något annat. Man sitter inte i en soffa, man kryper upp i den. Glassen ska inte fordra något, den ska förmedla förbehållslös kärlek. Crunch, sås och den lena fluffighet som kommer av små små luftbubblor, den känsla av sött, kallt moln som fullt ut bara kan förkroppsligas av nytillverkad glass eller gelato men som även vissa paketglassar, typ Viennetta, kan komma i närheten av.
Det rör sig då om ren, oförställd industri – om ursprunget är Järna, Växjö eller någonstans i Nederländerna kunde inte spela mindre roll. Många lite bättre glassar i den mening att de görs på rena råvaror (mjölk, grädde) fryser för hårt. De måste hackas ur paketet och smälter vattnigt på ytan, som isbitar gör.
Min avgjort sämsta paketglass är dock GB:s Bigpack tresmak eller, dess mer sanna namn, träsmak. Bigpack är numera vegansk, den görs på ärtprotein i stället för mjölkpulver eller vad det kan ha varit tidigare. Det vill man ju omfamna, men inte ens med den bästa vilja.
”Det är ju glass!”, sa jag uppbragt till min då femåring som puttat undan tallriken.
”Men det smakar konstigt.”
”Sluta nu! Ät. Det är inget konstigt med den, den åt jag alltid när jag var liten, jag får ta…”
Vad trodde jag. Det var glass, hon ett barn.
Mjukglass på kondenserad mjölk, banan och jordgubbar
6 portioner
500 g frysta jordgubbar
200 g sötad kondenserad mjölk
2 bananer i skivor, gärna frysta men inte nödvändigtvis
1 nypa salt
Så snart en banan är för brun för att äta är den perfekt för smoothie. Skala, slanta, gärna rätt tunt, och frys. Platta gärna ut påsen så att de fryser som en pizza, i stället för i en klump. Kör med mjölk, frysta jordgubbar eller hallon i en mixer – det smakar som drömvärldens frozen yoghurt. Här har jag lagt till lite sötad kondenserad mjölk för en glassigare känsla. Saltet är inget tryckfel, det hör till och lyfter smaken. Kör i mixer och servera direkt.
Efterrättsgrogg: Coupe Colonel
Citronsorbet
Vodka eller mild gin
Det här har de inte i frysdisken. Men den förser en ändå med en av de två ingredienser som krävs för att bryta upp dästheten efter en tung måltid: Dessertgroggen Coupe Colonel. En kula sorbet i ett snyggt litet glas, fyll på med sprit, klart!
