Jag stod precis vid sjön när ett uppspelt barn drog upp en gädda. Sedan ramlade jag ut ur skogen med famnen full av kantareller och kraschlandade vid skrivbordets jobbsamtal, mejl, kalendrar, betygsångest och en lågmäld middagspanik.
Men under hög arbetslöshet borde väl alla som släpar sig till jobbet kanske vara tacksamma? Nja.
Stressen i arbetslivet ökar. Förra året rapporterade Försäkringskassan och IF Skadeförsäkringar om rekordnivåer i antalet stressrelaterade sjukskrivningar.
Under det senaste decenniet har siffran ökat nästan sjufaldigt och 80 procent av de sjukskrivna är kvinnor. Utvecklingen signalerar om ett arbetsliv i fritt fall i ett land med bristande jämställdhet.
Meningen med livet är att administrera tillvaron till ett tidseffektivt flöde. Man är inte ens sin egen chef. Man är sin egen verksamhetsutvecklare i skärningspunkten mellan arbete och privatliv.
Från regeringen och Sverigedemokraternas håll ges inget hopp – snarare tvärtom. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har redan uttalat att en arbetstidsförkortning inte är aktuell eftersom det skulle vara för dyrt (DN 15/6-24).
Med svaga statsbidrag och omfattande besparingskrav inom offentlig sektor kommer trenden inte heller att brytas inom en överskådlig framtid.
Den strama statsbudgeten har lett till personalnedskärningar inom kommuner och regioner, där redan hårt ansatt personal, majoriteten kvinnor, tvingas springa ännu fortare för att hålla verksamheterna uppe. Det påverkar knappast missmatchningen på arbetsmarknaden i positiv riktning.
Svantesson har heller inte aviserat några större satsningar inför kommande år. Till Dagens Samhälle (14/8-24) säger hon: ”Regioner och kommuner kommer att behöva stöttning, men det ser annorlunda ut nu”, med hänvisning till inflationsbekämpningen.
För att avkoda: regeringen kallade förra årets otillräckliga stöd som nu leder till uppsägningar inom kommuner och landsting för ett "kraftigt tillskott”.
Det hade inte behövt se ut såhär. Man hade kunnat ta landet genom inflationen genom välfärdsinvesteringar. Kanske rentav byggsubventioner istället för höjda rot- och rut-avdrag. Färre hade varit arbetslösa, och färre hade behövt stressa sig sjuka på jobbet.
Nu valde man inte den vägen. Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) vrider maktlöst sina händer över arbetslösheten (jämviktsarbetslöshet är väl trots allt i linje med hans ideologi?).
Samtidigt är det oklart hur hans senfärdiga åtgärder ska kompensera för hur den borgerliga regeringens åtstramningspolitik som tillsammans med Riksbankens höga räntor lagt en blöt filt över svensk ekonomi och offentlig basverksamhet.
En början hade kanske varit möjligheten att återanställa den personal som kommuner och regioner tvingas säga upp? Men oaktat våra stressade liv: regeringen är övertaggade på kärnkraftverk och skattesänkningar. Det blir bra för Sverige.
Utredningen om finansieringen av ny kärnkraft beräknar kostnaderna till 400 miljarder kronor, varav 300 miljarder utgör ett riskfritt och billigt lån från staten. Man föreslår också ett prissäkringsavtal, som i praktiken innebär en elskatt.
Med skattelättnader som främst gynnar grupper med inkomster runt 100 000 kronor i månaden kommer Sverige inom kort att placera nya, fräscha ansikten på Forbeslistan över rikast individer.
2024 är året trickle down-effekten äntligen fungerar. “Nature is healing” och vi borde verkligen, verkligen vara tacksamma. Tack!
