Dagarna efter EU-parlamentsvalet, så började det ploppa upp skärmdumpar på den lokala val-statistiken på olika sociala medier. Runt mitt blomstrande Vårväderstorg så hade hela 56 själar röstat på Sverigedemokraterna, det parti som vill begränsa mänskliga rättigheter, framförallt de icke-etniska svenskarnas. Att det ens finns SD-väljare i en stadsdel där en majoritet av invånarna består av just icke-etniska svenskar, är extra sorgligt. Och det slog mig när jag handlade vaniljmunkar på Willys, att någon i kassakön kan ha röstat på ett parti som påstår att jag som muslim är det största hotet sedan andra världskriget. Valdeltagandet hade dessutom bara legat på ynkliga 35,2 procent där jag bor.

Den unkna nationalismen brusar som en värktablett i kölvattnet där högerextrema krafter profiterar på missnöje och maktens nonchalans.

Det finns gudskelov ett starkt motstånd mot främlingsfientligheten som härjar i vårt samhälle. Det kunde vi se i EU-parlamentsvalet. Motreaktioner finns i hela Europa och bakom rapporterna om nazisternas och rasisternas framgångar finns minst lika stora vänsterframgångar. Ett exempel är det grekiska vänsterpartiet Syriza som kammade hem en jordskredsseger som landets största parti, 26,6 procent. Det nazistiska partiet Gyllene gryning som oftare beskrivs gällande Grekland fick i jämförelse bara 9,3 procent. I Östeuropa backade ett antal högerextrema partier kraftigt. Vänsterframgångar syns också i exempelvis Spanien, Portugal, Irland, Nederländerna, Finland och Sverige. Men om detta berättas det inte så mycket i våra medier. Man kan undra varför.