Narkotikapolitiken är en blocköverskridande överenskommelse som i snart 40 år har gjort valet att moralisera kring den enskildas missbruk. Det har skett, och sker fortfarande, mot visionen av det narkotikafria samhället. Samtidigt vet vi att forskning dokumenterat att substitutionsbehandling och sprutbyte räddar liv. Ändå är det förtvivlat svårt för missbrukare att få hjälp. Sociala och medicinska insatser prioriteras inte.

Följderna av detta är en statistik att skämmas över.

Narkotikapolitiken dödar.

Det är ingen värdering, det är faktum.

Dödligheten bland narkomaner är rekordhög, 589 döda år 2013, sedan 80-talet (1988 kriminaliserades narkotikabruk) har antalet som dör mer än fördubblats. Idag har Sverige en överdödlighet jämfört med många andra europeiska länder.

Jag kan inte acceptera det som en olycklig konsekvens av en vision som helt uppenbart är dömd att misslyckas. Kan du? Känns det okej att Sverige idag dubbelbestraffar den som sitter fast i ett missbruk?

Den som läser in sig på narkotikapolitik märker att problemformuleringen skärptes på 70-talet. Det talades då plötsligt om ”social smitta”, om en ”social förfallsprocess” som hotar att fräta ”sönder välfärdssamhället”. Och sedan, 1978, kom målet om ett narkotikafritt Sverige.

– Good luck, sa en läkare som jag intervjuade häromåret.

Han hade då emigrerat från ”slagordsdebatten” och börjat arbeta i USA istället.

– Har man stått mitt i verkligheten och behandlat narkomaner, eller pratat med mammor till de som har dött, blir man rätt trött på dessa symbolfraser. Kan det finnas något mer pinsamt självklar uppfattning än att vi önskar att narkotikan inte fanns?

Jag har förståelse för hans exil.

Ta detta med sprututbyte. Folkhälsomyndigheten rekommenderar att sådana program bör införas i hela landet, inte bara i de sex kommuner där det finns idag – och uppvisar goda resultat.

– Vi ska hjälpa människor ur missbruket och inte förse dem med redskap som faktiskt leder till döden, svarade Marina Johansson (S), kommunalråd i Göteborg.

Där smittas varje år hundratals missbrukare av Hepatit C.

Nu verkar dock sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) kunna skilja mellan känsloargument och vetenskap. Han vill därför skrota dagens kommunala veto.

Nollvision kan vara något positivt som signalerar kraftsamling kring ett gemensamt mål. Titta bara på trafiken. Men där handlar nollvisionen framför allt om att förhindra att människor dör (264 år 2013). Inte om att de ska sluta köra bil.