"Med rätt hjälp hade Christofer levt idag"

Det brinner ett ljus framför Christofers porträtt hemma i Bagarmossen söder om Stockholm, där Jeanette Ankartjärn-Norrleen bor tillsammans med Christofers plastpappa Swempa Ankartjärn och de två barnen – i samma hus som Christofer växte upp i.

– Han var en glad, rolig och tänkande person som redan som barn ifrågasatte saker och inte nöjde sig med några halvdana svar. En sökare, säger Jeanette Ankartjärn-Norrleen.

Som 13-åring började han dricka alkohol i smyg, något år senare fick föräldrarna reda på att han rökte hasch.

– Jag kontaktade socialtjänsten eftersom vi inte visste hur vi skulle hantera situationen. Det ångrar jag idag, säger Jeanette.

Socialtjänsten skickade Christofer till beroendecentret Maria ungdom som lade in honom i två veckor.

– Där blev han vän med äldre missbrukare och lärde sig om tyngre droger, berättar hon.

Han gick snart över till bensodiazepiner och andra orosdämpande tabletter som han beställde på nätet.

Tog flera överdoser

Under åren som missbrukare tog han flera överdoser och var i perioder på behandlingshem. De flesta erbjöd ingen behandling, menar Christofers föräldrar.

– På ett ställe fick de måla om vd:ns hus hela sommaren, på andra håll var det bara förvaring, säger Swempa Ankartjärn.

Vid ett tillfälle var han så nergången att han själv bad om hjälp vid S:t Görans missbruksmottagning. Läkaren skrev en remiss men på kliniken fick han beskedet att han fick ställa sig i kö.

– "Vad ska jag göra tills ni kan ta emot mig?" frågade han. "Du får väl fortsätta knarka", svarade hon. Christofer ringde mig efteråt och bara grät, berättar Jeanette.

Han låg hemma en vecka, skakade, svettades och kräktes tills han blev akut inlagd, men bara en kort tid. Platsbrist, sa läkaren.

– Christofer sa att det går för fort, att det inte skulle sluta väl.

”Eftervården är en katastrof”

Vid ett annat tillfälle ansåg läkaren att han behövde tvångsvårdas, men Socialstyrelsen sa nej.

– Den läkare som jobbar med patienterna borde kunna ta vårdbesluten, säger Jeanette.

För några år sedan fick han en lägenhet på ett referensboende med nolltolerans, blev utsparkad efter att urinprov visat spår av alkohol och hamnade ”på våning ett igen”.

– Vid vilken annan sjukdom blir man utstraffad för att sjukdomen ger symptom och behandlingen inte fungerar? Eftervården är en katastrof, säger Jeanette Ankartjärn-Norrleen.

Christofer ville prova Subutexprogrammet, men det är inte öppet för tablettmissbrukare.

– Han hade också behövt en stabil stödperson, men handläggarna byttes ofta ut.

Hon är positiv till läkemedelsbehandlingar, men anser att kontrollen borde vara striktare.

”Fruktansvärda känslor”

Christofer dog av en överdos metadon som han köpt av en kille i metadonprogrammet.

Efter hans död ringde de upp langaren.

– "Det är Christofers mamma och han är död. Du har sålt döden till honom", sa jag. Han började gråta och jag bara skrek, vet inte vad jag sa, säger Jeanette Ankartjärn-Norrleen.

Men polisen var inte intresserad. Brott kan inte styrkas.

– Det var så fruktansvärda känslor. Med rätt hjälp och mindre moraliserande samhällsattityd tror jag att han hade levt idag, säger hon.

De vill få klarhet i Christofers historia men socialtjänsten lämnar inte ut hans journaler.

– Vi anhöriga fick inget stöd, det var en enda lång kamp med Christofer, och vi visste inte hur vi skulle agera. De sa bara stäng dörren, han måste ner på botten innan han kan bli hjälpt. En gång satt han utanför dörren och jämrade sig: mamma, mamma ... Jag satt innanför beredd att öppna, men vi trodde på det de sa. Det var hemskt och jag tänker på det än.

– Med facit i hand var det ju fullständigt fel, säger Swempa Ankartjärn.