Just nu ligger alltså två utkommenderade poliser på lur i Högdalen för att kartlägga vilka som rör sig i det ockuperade huset. Alla som kommer på besök filmas och fotograferas. Aktivister, nyfikna grannar från området, ungdomsförbund, kommunalpolitiker, journalister.

Min första reaktion är att den här överdimensionerade, oklart motiverade Kling-och-Klang-insatsen måste kosta hundratusentals kronor. Min andra: Varför väljer myndigheten att prioritera så här?

Jag tror att Jan Guillou är något på spåren när han anklagar polisen för att ha en låsning vid vänsteraktivism som något potentiellt samhällsomstörtande. Det är heller inte bara ordningsmakten som har problem med att definiera vilka som faktiskt utgör ett hot, nyligen var det Mona Sahlin som tyckte att organisationen Allt åt alla bör hanteras som ”våldsbejakande extremism”.

Konsekvensen av den hemliga övervakning som Dagens ETC nu avslöjat blir sannolikt att polisen förbrukat det allra sista av den skärva förtroende som man haft i relationen till aktivister som organiserar sig utanför riksdagspartierna. Kravallchock i Limhamn, obefintligt stöd när högerextremister hotar, registrering av asylrättsaktivister i Göteborg. För att nämna några av de senare exemplen. Men förtroendekrisen går längre tillbaka.

"Det är rena åsiktsregistreringen", sa en källa inom Polisen till Dagens ETC igår med anledning av övervakningen i Högdalen.

Nu får denna källa medhåll av bland andra Jan Guillou, vars journalistik tidigare visat att misstanke om åsiktsregistrering inte bör avfärdas som konspirationsteorier.

Om det förs register över asylrättsaktivister, vad händer då med det insamlade materialet från Högdalen?

Vart tar filmen med Dagens ETC:s utsända journalister vägen?

Till sist: uppenbarligen har beslutet att övervaka fattats utifrån dialogpolisernas rapporter. De gör bedömningen att våldsbenägen vänster håller till i de ockuperade lokalerna och att situationen kan eskalera. Där hittar ledningen sin proportionalitet, att metoden att övervaka är nödvändig. Den logiken kan ifrågasättas.

Men en sak som är helt säker är att aktivister – inte bara i Högdalen – fram­över kommer att ha mycket svårt ha något slags dialog med dessa dialogpoliser. Frågan är om insatsen är värd det priset, sett ur ett polisiärt perspektiv. Jag skulle inte tro det.