För tre veckor sedan reste jag till Leuven, Belgien, för att delta i stadens årliga filosofifestival. 

Programmet inleddes med föreläsningen “Tomorrow sex will be good again” av historikern Katherine Angel och handlade om hur vi inte kan känna till våra sexuella begär på förhand, samt samtyckets otillräcklighet. Det kändes lite som en kinky version av Lukasevangeliet: “Förlåt dem daddy, ty de vet icke vad de gör.” 

Men det var inte det som fick mig att dra mig i skägget av bryderi. 

Efter föreläsningen öppnade Angel upp för frågor. En stammande röst hördes från övre parkett. Han fick harkla sig några gånger för att höras. Sedan frågade han om inte det sexuella begäret är en naturlig biologisk drift, snarare än en produkt av trauman under barndomsåren?

Salen brast ut i gapskratt. Angel log i mjugg: “Kan du precisera vad du menar?” Frågeställaren mumlade och satte sig skamset. “Jag tvivlar på evolutionsbiologin,” fortsatte Angel, “för människan är inte bara en biologisk, utan också en andlig och kulturell varelse.” 

Så var det med den saken. Med en självsäkerhet som skulle få Zlatan att rodna avfärdade Angel allt som avvek från hennes teoretiska utgångspunkter. Som om Freud stigit ned från berget med Mose könslag ristad i sten. 

Lika lite som fuckboys måste förstå celldelningens stadier för att ligga.

Historiker måste inte vara experter på evolutionsbiologi för att prata om sex. Lika lite som fuckboys måste förstå celldelningens stadier för att ligga. 

Men man måste åtminstone kunna motivera sitt val av perspektiv. Att vägra bemöta invändningar i sak och vifta undan frågor med överlägsen nonchalans lär bara spä på kunskapsföraktet. Då får vi den offentliga diskurs på Twitternivå som vi förtjänar.