Annie Croona: Jag vill inte köpa ännu en lampa

Jag vill inte riktigt beskriva mig själv som slarvig, men det händer att mina saker … Ger sig av. Och eftersom tålamod är en bristvara hos mig leder det till dålig stämning. För min sambo. Eftersom det är han som får skulden. Vilket jag motiverar med att han en gång för kanske fyra år sedan råkade lägga ett av mina plagg i sin garderob. 

Men jag hade inte behövt bli så ocharmig om vårt slit- och slängsamhälle var ett rimligare samhälle. Låt oss kalla det för cirkulärt. 

En sak jag tappar bort så ofta att jag möjligen borde utredas för någon form av virrighetsdiagnos är fästet till cykellampan. Jag skriver fästet men ska vi vara ärliga borde det stå fästena. Jag har förstås köpt tusen sådana, eller åtminstone sju.

Första gången ett sådant försvann gjorde jag ett naivt besök i en cykelbutik där jag frågade om jag kunde köpa ett nytt fäste. Inte en lampa och ett fäste – bara ett fäste. En minimal pryl i plast men som förstås är utformad för just den här lampan, vilket gör att den inte kan ersättas av de fästen jag har hemma (som jag istället slarvat bort lamporna till). 

"Det kan gå", sa cykelbutiksmannen, "men det är dyrt och tar tid." Jag tvingades köpa en ny lampa med tillhörande fäste. Och det är berättelsen om hur jag fann mig själv i rollen som ägare av väldigt många lampor.

I det rimliga samhället är det enklare och billigare att lappa och laga än att köpa nytt. Där tvingas man inte, som undertecknad, bli ofrivillig crazy lamp lady. 

Regeringen, varför gör ni så här mot mig? Ni skulle kunna kräva att företagen erbjuder reservdelar och lagar det som är trasigt. I stället höjde ni momsen på reparation.