Sen timme i Göteborg, jag ska snart se det debattprogram – Valet med Janne och Belinda – som jag nyss var med i. Först skriva en ledare. Med en lätt känsla av overklighet svävande över mig. Delade jag taxi till SVT med SD-politiker från Dalarna? Som bytt parti från Socialdemokraterna? Som sa till chauffören att han tyckte det var ruskigt att vara ”ensamkommande i storstaden”? Avfärdade profilen från Lyxfällan vittnesmål om arbetslöshetens desperation med att unga slarvar med sitt jobbsökande, mest väntar på stekta sparvar? Blev jag kallad ”vänsterkille” av Janne Josefsson? Framställdes det som apart att betrakta arbete som en rättighet? Visst! Gällande samtliga punkter. Märklig dag.
Märklig valrörelse. Men avslöjande. Nu vet jag med absolut säkerhet, utan minsta tvivel, att den här regeringen inte kan tillåtas en tredje mandatperiod. Jag har aldrig känt det så starkt tidigare. Jag visste. Nu vet jag. Att alliansen är farlig. Att den kan orsaka skador som inte kan repareras. Det vi hittills sett är hur en grund läggs. Vad som följer? Alliansen har knappt börjat.
Sverige har astronomisk arbetslöshet bland unga, vilket också är frågan för kvällen här i Göteborg. Om tidigare regeringar har misslyckats lösa problemet, är den nuvarande ovillig att ens formulera det. 2006 talade Moderaternas företrädare om ”massarbetslöshet”, nu ser Fredrik Reinfeldt ut att vara nära slaganfall om någon vill tvinga honom att säga ”arbetslöshet”.
Ikväll hade jag tänkt säga att arbetslinjen har blivit så krokig att den aldrig kan rätas ut. Den skulle leda till sysselsättning, men snirklade sig till plånboken för den som redan har jobb. Inte slumpmässigt. Målsökande. Hela tiden mer avlägsen den som vill kunna försörja sig, som drömmer om jobb och inkomst, den frihet som kommer därur. Flytta hemifrån. Bli självständig. Planera framåt. Kanske skaffa familj. Ha en första semester. Leva ett liv, helt enkelt.
Men det är allt annat än enkelt. Det är – har gjorts – fruktansvärt svårt. Ett svek mot unga, mot hundratusentals som inte har ett jobb, som nekas den rättigheten – ja, rättigheten.
Ungdomsarbetslösheten är en katastrof.
Det provocerar mig att regeringen vägrar erkänna sitt ansvar. Istället hävdar den force majeure. Finanskris. Flyktingar. Eller så presenterar den alternativ, mer fördelaktig statistik. Dividerar procentsatser.
Fakta?
Alliansen har minskat skatteintäkterna med nästan 1 000 miljarder kronor.
Alliansen tror på allvar att dessa skattesänkningar ska stimulera sysselsättningen.
Alliansen vill att det privata – givet rätt förutsättningar – ska sköta jobb-alstringen.
Alliansen kastar, allt detta sammantaget, människor huvudstupa ned i hopplöshet.
Politiken krymper sin roll, sina möjligheter. Jag tjatade i tv-programmet om den sänkta restaurangmomsen. Måttlig effekt vad gäller nya jobb. Men häftig nota för varje jobb som tillkommit: 1,35 miljoner kronor. Lek med tanken att politiken har en ambition att spela huvudrollen, att fullt ut själv agera, inte genom subventioner få branscher att agera. Lek med tanken att politiken väljer att sysselsätta människor direkt. 1,35 miljoner kronor. Ett jobb. Eller fyra stycken – om politiken anställer fyra unga arbetslösa i offentlig sektor, med en månadslön på 20 000 kronor vardera.
Sverige skulle i år kunna ha anställt 15 000 unga för vad den här reformen kostar (5,4 miljarder kronor).
Om ett jobbskatteavdrag drogs tillbaka?
Eller två, eller tre, eller fyra, eller fem ...
Alliansen är inte första regering att misslyckas med ungdomsarbetslösheten. Men den är unik i sin passivitet. Otillräckliga insatser, alltid efter prioritering: sänkta skatter är viktigare än investeringar för framtiden.
Jag har tänkt "värre kan det väl inte bli". Som sagt, alliansen har knappt börjat. Läs Kent Wernes nya bok Ofärdsland (ett utdrag gick kan du läsa här). Han påvisar en begynnande amerikanisering av Sverige. Det är alliansens strategi. Slutstationen för dess ideologi. Samhällets urholkning, nedåtgående spiral vad gäller villkor – och löner.
Hanna Wagenius, ordförande i Centerns ungdomsförbund, pressades i tv-programmet. Hon är inte främmande för lägre ingångslöner när det kommer till unga. Hur låga?
– 5 000 kronor i månaden, svarade hon till sist.
Alliansen kallas vilsen. Men den rör sig, även om den inte ger väljarna en vägbeskrivning. Nu handlar det om att välja, verkligen välja.
Ursäkta det ödesmättade tonläget. Men alliansen vill inte lösa ungdomsarbetslösheten. Snarare driva på för irreversibelt systemskifte. Jag väljer hellre politik som vill politik, som utgår från att det måste finnas plats för unga – i det privata och i det offentliga – med okej löner och rimlig stabilitet.
Jag gissar att Tyskland är en inspiration för alliansen. Där har drygt sju miljoner människor låglönearbeten – minijobb – som ger ungefär 5 000 kronor i månaden.
Ett potent serum mot arbetslöshet, hävdar förespråkarna. Men tyska fackförbund berättar om en kvinnofälla och om hur många tvingas ha flera olika jobb för att ens kunna klara det mest grundläggande, som hyra och mat.
Sveriges unga är värda bättre. Det är vi alla. Dumpade villkor börjar alltid med någon, sedan följer andra efter. Dominoeffekt. Så vem ska göra det som behöver göras? Djupgående satsningar inom skola, välfärd, bostäder, arbetsförmedling med mera. Satsningar på att anställa unga i det offentliga. Satsningar på att föra en konstruktiv dialog med svenska företag. Satsningar som får kosta, som vi gemensamt finansierar. Ja, vem? Gud vet att de rödgröna inte har alla svar, tyvärr inte ens i närheten. Dock intentioner, förslag som antyder förståelse. Men valet står mellan dem och alliansen.
Den senare har övergett en generation.
