Återigen stod Anders Borg framför en flock journalister.
Det var den 9 april 2014 och dags att presentera den sista ekonomiska planen innan höstens riksdagsval. Mer än sju år hade gått sedan Borg gick sin första budgetpromenad. Bakom sig hade han en rad politiska reformer, men också ett globalt ekonomiskt oväder, med finanskris och europeisk skuldkris. Och han hade styrt den svenska båten genom stormen på ett sätt som väckt beundran internationellt. Han hade rentav kallats Europas bästa finansminister. Även på hemmaplan ingav han respekt, inte bara bland moderater.
Samtidigt hade finansministern börjat tala SMHI-språk, gjort till vana att spå den ekonomiska utvecklingen som meteorologer spår väderväxlingar.
”Det är aprilväder”, sa han och blickade ut över den morgontrötta och halvloja församlingen. ”Vi ser en vår, men vi vet ju vad april betyder. Det kan snöa i Norrland samtidigt som solen skiner i södra Sverige, så det är verkligen risk för omslag. Men vi går i grund och botten mot en stabilare konjunkturuppgång.”
Borgs tidigare prognoser hade ofta slagit fel, och han hade tvingats till revideringar. Verkligheten hade visat sig ungefär lika oberäknelig som vädret, särskilt sedan finanskrisen. Och det var fortfarande risk för omslag:
”Ska man bedöma riskläget får man nog konstatera att vi alltjämt har ett läge där nedåtriskerna väger över i förhållande till uppåtriskerna.”
Vårbudgeten innehöll inga större nyheter. Här handlade det mest om finjustering. Stabila finanser var prio ett. Om man tidigare hade låtit underskotten löpa en aning, genomfört skattesänkning på skattesänkning, så väntade framgent en tid av åtstramning. Allt skulle betalas ”krona för krona”, meddelade Borg.
Men arbetslösheten då? undrade en journalist. Ja, hur blev det med den? Skulle alliansen nöja sig med en nivå på åtta procent? Med att över 400 000 personer var heltidsarbetslösa och sökte jobb aktivt, och att ytterligare en halv miljon var ”latent arbetssökande” eller rörde sig i gränslandet mellan tillfälliga deltidsjobb och heltidsarbetslöshet?
”Det råder massarbetslöshet i Sverige”, hade Anders Borg sagt när han blev finansminister 2006.
Nu var det 2014, och hur man än räknade var arbetslösheten högre än åtta år tidigare. Massarbetslöshet ville dock inte Borg tala om längre.
På senare tid hade regeringen istället fokuserat på antalet sysselsatta, som enligt statistiken ökat med 200 000 personer sedan januari 2007. Vilket dock sa ganska lite om läget på jobbfronten, eftersom antalet sysselsatta normalt ökar när befolkningen och ekonomin växer. Därför brukar man som regel titta på sysselsättningsgraden – andelen av befolkningen med vanliga eller subventionerade jobb. Och där var nivån densamma som när Borg blev finansminister, omkring 75-76 procent. Dessutom var det långt kvar till den fulla sysselsättning man hade lovat väljarna.
Så vad göra? En vecka före Borgs presentation av vårbudgeten hade statsminister Fredrik Reinfeldt gjort entré på Moderaternas Sverigedagar i Göteborg till tonerna av I was made for loving you baby och sedan peppsnackat inför partikamraterna under en gigantisk blå neonskylt med texten ”Arbetskraften lyfter Sverige!”. Aldrig förr har så många svenskar tillhört arbetskraften, hävdade han. 350 000 fler än 2006.
Men vad säger det?
Arbetskraften ”omfattar personer som är antingen sysselsatta eller arbetslösa”, skriver SCB. Och i Nya Moderaternas valbroschyr får man veta att ”alla som har ett jobb och som vill ha ett jobb är en del av arbetskraften”.
För den som går arbetslös är det antagligen en klen tröst att veta att man trots allt får delta i konkurrensen om jobben. Men för Anders Borg och regeringen är ”arbetskraften”, inte bara en gimmick, utan Svaret med stort S.
”Vi ska ha så lite arbetslöshet som vi bara kan, givet att den är förenlig med att vi uppnår prisstabilitet och inte får obalanser”, förklarade Anders Borg.
Precis som landets ledande nationalekonomer är Anders Borg en anhängare av Milton Friedmans teori om Nairu – eller jämviktsarbetslöshet som det oftast kallas nuförtiden. Det vill säga en arbetslöshetsnivå som man inte kan gå under utan att inflationen rusar.
För att kunna sänka den verkliga arbetslösheten utan risk för inflation måste därför jämviktsarbetslösheten pressas ner. Vilket enligt teorin kräver reformer som ökar arbetsutbudet och förbättrar ”arbetsmarknadens funktionssätt”. Och det är just utbudsåtgärder regeringen fokuserat på sedan 2006: en serie jobbskatteavdrag i syfte att göra det mer ”lönsamt att arbeta”, en omläggning av arbetsmarknadspolitiken mot mer av jobbsökande och mindre av kompetenshöjning, och en ”förstärkt arbetslinje i socialförsäkringssystemen” i form av sänkta ersättningsnivåer, skarpa tidsgränser och en omfattande utförsäkring av sjukskrivna och förtidspensionerade.
Politiken har haft som uttalat syfte att ”bryta utanförskapet” och skapa fler jobb. Och även om det gått trögt med jobben så anser alliansen att man åtminstone kommit en bra bit på väg med utanförskapet, som enligt Finansdepartementet ”har minskat med nästan 200 000 personer sedan 2006”.
Det man hänvisar till är SCB:s statistik över antalet ”helårsekvivalenter” i åldrarna 20–64 år som får arbetslöshetsersättning, sjukpenning, sjuklön, sjukersättning, aktivitetsersättning eller försörjningsstöd. Alltså summa summarum av de offentliga trygghetssystemen och arbetsmarknadsinsatserna. Och enligt SCB sjönk antalet ”helårsekvivalenter” från drygt en miljon år 2006 till knappt 800 000 år 2012.
Som regeringen ser det har ”utanförskapet”, som andel av befolkningen, minskat så mycket de senaste åtta åren att vi är tillbaks på samma nivå som före 90-talskrisen.
Alliansens räknesätt har dock fått kritik. ”Ett land helt utan sociala trygghetssystem har inget utanförskap med den här definitionen”, menar till exempel TCO-utredaren Åsa Forsell. Även regeringen närstående nationalekonomer har invändningar, till exempel Bertil Holmlund, som i en intervju i tidningen Arbetet 2014 sade sig vara ”skeptisk till hela utanförskapsexercisen”: ”Att mäta helårsekvivalenter i ersättningssystemen innebär att regeringen genom att göra det svårare att få a-kassa eller sjukpenning – och färre därmed får ersättning – kan minska det uppmätta utanförskapet, utan att sysselsättningen ökar”, sa han. Och ”bara för att man har utförsäkrats från sjukförsäkringen behöver det inte betyda att man har lättare att få ett jobb”.
Man kan förstås undra var de 200 000 svenskarna som Anders Borg och alliansen hävdar har lämnat utanförskapet egentligen tagit vägen. För samtidigt är ju sysselsättningsgraden närmast konstant och arbetslösheten högre än förut.
Det enkla svaret är att allt fler har hamnat utanför såväl arbetslivet som trygghetssystemen, även om det saknas offentlig statistik om detta.
Hur ska man benämna det här fenomenet?
Tapio Salonen, professor i socialt arbete, menar att vi förutom arbetslösheten kan se en växande ”försäkringslöshet”, eller om man så vill en utestängning från socialförsäkringarna. En del av dem har fångats upp av det kommunala försörjningsstödet – vilket paradoxalt nog har lett till ett ökat bidragsberoende. Men för många återstår att förlita sig på ”civilsamhället”, det vill säga familjen, bekantskapskretsen eller någon välgörenhetsinrättning. ”Man får stöd av föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor”, som Fredrik Reinfeldt sa i en intervju i SvD 2011.
Samtidigt har klyftorna växt, i synnerhet mellan mitten och botten. 2013 slog OECD fast att Sverige är det land där ojämlikheten, i form av den relativa fattigdomen, ökat mest på senare år. Särskilt sedan alliansen tog över styråran. Inkomsterna längst ner på klasstegen har fastnat på en låg nivå, och för sjuka och arbetslösa har medelinkomsten faktiskt sjunkit med 5 procent sedan 2006.
I en rapport till Finanspolitiska rådet reder tre nationalekonomer, med Bertil Holmlund i spetsen, ut orsakssambanden: ”Vi har pekat på att socialförsäkringsförmånernas konstruktion med svag eller ingen koppling till löneutvecklingen har bidragit till att realinkomsterna för arbetslösa och sjuka inte har hållit jämna steg med realinkomstutvecklingen för förvärvsarbetande. Reformer på arbetslöshetsförsäkringens område, liksom jobbskatteavdraget, har också bidragit till att skapa större skillnader i disponibla inkomster mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande. Politiken på dessa områden har sannolikt bidragit till den markanta ökning av relativ fattigdom som kan iakttas från 2006 och framåt.” Alliansen har, konstaterar man, drivit en politik som ”avsiktligt och framgångsrikt har bidragit till att skapa större inkomstskillnader mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande”.
Ojämlikheten är alltså inget olycksfall i arbetet, utan den liberal-konservativa arbetslinjens kvintessens: Tanken med de växande klyftorna är helt enkelt att stärka ”individens drivkrafter att gå från utanförskap till arbete eller att öka sitt arbetsutbud”, som det uttrycks i regeringens vårbudget 2014.
Och för reportrarna som samlats för att ta del av presentationen av propositionen förklarade nu Anders Borg att politiken hade varit lyckosam:
”Vi har kraftigt ökat arbetsutbudet.”
Och om bara aprilvädret övergick i högsommar så skulle arbetskraften lyfta Sverige och sysselsättningen öka, meddelade han. Under tiden gällde det att sitta lugnt i båten och inte hissa för många segel – för då hotades inflationsmålet.
Ändå verkar det oklart exakt hur det ökade utbudet ska ge fler jobb. Den som läser hela vårbudgetproppen hittar dock en förklaring. I en grå faktaruta, under rubriken ”Arbetsutbudet bestämmer sysselsättningen”, kan man läsa följande: ”Det finns inte ett fixt antal jobb i ekonomin, utan mängden arbete beror på sikt av hur många människor som vill och kan arbeta. Anledningen till detta är att när det finns fler personer som vill arbeta, ökar konkurrensen om jobben, lönetrycket minskar och det blir lättare för arbetsgivare att anställa ... Arbetslösheten kan därför inte minskas långsiktigt genom att låta människor lämna arbetskraften, genom till exempel förtidspension”, skriver man, eftersom ”det skulle leda till att konkurrensen om jobben minskade, lönetrycket ökade och att färre jobb skapades”.
Poängen är alltså att sätta press på lönerna. Vilket Anders Borg – trots upprepade förnekanden under sin tid som finansminister – faktiskt har erkänt både en och två gånger. ”Det blir naturligtvis tufft för de arbetslösa. Syftet är att öka trycket att söka och acceptera jobb”, sa Anders Borg till LO-tidningen hösten 2004. Och på ett SNS-seminarium om den socialdemokratiska höstbudgeten förklarade han vad detta ökade söktryck, detta ökade ”arbetsutbud”, skulle leda till i förlängningen: ”Så småningom värker sänkta ersättningsnivåer igenom systemet och det blir nya jobb eftersom lönebildningen påverkas, vilket leder till lägre löner.”
Enligt en IFAU-studie skriven av tre nationalekonomer med Lars Calmfors i spetsen har effekten också blivit den avsedda: ”Lönerna har hamnat på en lägre nivå än vad de annars skulle ha gjort till följd av regeringens jobbskatteavdrag och den mindre generösa a-kassan. Det har varit en mycket kontroversiell fråga där man inte så gärna från regeringens sida har velat säga att troliga effekter går via lönebildningen”, sa han till Ekot sommaren 2013, och tillade att man kunde tolka studien som att ”lönerna har hamnat i storleksordningen 3-4 procent lägre i dag än vad de annars skulle ha varit” – inte obetydligt alltså. Men ändå inte tillräckligt för Calmfors, som drog slutsatsen att ”löneskillnaderna är för små” i en artikel i DN våren 2014.
Calmfors har drivit samma linje i mer än två decennier. 1994 ställde han svenska folket inför ett vägval på DN Debatt: ”Antingen fler låglönejobb eller fortsatt hög arbetslöshet”. Och han har varit långt ifrån ensam att driva lönesänkarlinjen öppet.
Att svaret på arbetslöshetsproblemet stavas lägre löner och fler låglönejobb anses snarare självklart bland de nationalekonomer som dominerat debatten sedan 90-talet. Om det uppstår ett ”utbudsöverskott”, det vill säga arbetslöshet, beror det enligt den neoklassiska teorin helt sonika på att priset, det vill säga lönen, satts för högt.
Enligt ekonomer med keynesiansk lutning – som sällan får chansen att påverka jobbpolitiken nuförtiden – bygger dock den här teorin på en begränsad förståelse av arbetslösheten. Lars Pålsson Syll, professor i ekonomisk historia, doktor i nationalekonomi och professor i samhällskunskap vid Malmö högskola, menar till exempel att generella lönesänkningar ökar risken för att fler jobb går förlorade.
”Om ett företag eller en delbransch lyckas få billigare arbetskraft genom att sänka lönerna, ja då är det inget samhällsproblem”, säger han till mig. ”Problemet uppstår om lönesänkarstrategin blir allmänt förekommande. För då minskar den totala efterfrågan i ekonomin, och då blir arbetslösheten i slutändan ännu högre. Till det kommer en ökad ojämlikhet i inkomster och välfärd, vilket i sig få väldigt negativa effekter på sysselsättningen.”
Hur då? undrar jag.
Ja, titta bara på USA, föreslår Lars Pålsson Syll.
Det var just mot USA som svenska nationalekonomer riktade blicken i mitten av 90-talet, i en strävan att verklighetsförankra sina teorier. Under Bill Clintons presidentskap 1992–2000 föll nämligen den amerikanska arbetslösheten ner mot fyra procent, vilket ansågs bero på att ersättningsnivåerna var lägre, löneskillnaderna större och låglönejobben fler. I Sverige och resten av Europa hade däremot massarbetslösheten permanentats. Med USA som ideal sågade nationalekonomins nestor Assar Lindbeck den svenska modellen i Ekonomisk Debatt 1996: ”Generösa bidrag” hade skapat ”speciella arbetslöshetskulturer” och försvagat ”arbetslöshetens dämpande effekt på löneökningstakten, vilket begränsar efterfrågan på arbetskraft”, skrev han.
Lindbeck föreslog ett åtgärdspaket för att amerikanisera Sverige: Fler jobb i privat servicesektor, framdrivna genom sänkta arbetsgivaravgifter för ”lågproduktiva löntagare” och subventioner av hushållstjänster; men också mer ”hårdhänta” metoder som ”flexiblare relativlöner, mindre generösa arbetslöshetsunderstöd” och ”en urholkad lagstiftning om anställningstrygghet”. Så skulle landet komma på fötter.
Nationalekonomernas vurm för USA har dock försvunnit på senare år. Vilket kanske inte är så konstigt. Det ekonomiska under som tycktes bekräfta att vägen till full sysselsättning gick genom sänkt skatt, bantade socialförsäkringar och fler låglönejobb var i mångt och mycket ett luftslott. Den amerikanska tillväxten, visade det sig, byggde mest på en svällande kreditbubbla som sprack i mitten av 00-talet, och den ”lönespridning” som sades vara bra för ekonomin bäddade istället för en finanskris, då arbetarna skuldsatte sig allt mer i ett försök att kompensera de dalande lönerna.
2008 kollapsade korthuset, och finanskrisen kastade ut tio miljoner amerikaner i arbetslöshet. Och sex år efter finanskrisen är läget fortfarande prekärt i den amerikanska ekonomin.
Långtidsarbetslösheten är den högsta sedan 30-talet, folk har fallit genom försvagade och grovmaskiga skyddsnät, medianlönen har rasat med nästan tio procent, fattigdomen har exploderat, liksom inkomstklyftorna.
Så kanske är det just en kombination av hög arbetslöshet och växande klyftor som väntar i slutet av ”the american way”, inte hållbar tillväxt, låg arbetslöshet och hög sysselsättning.
På senare tid har allt fler också vänt sig emot uppfattningen vi måste välja mellan att utjämna klyftorna och att skapa fler jobb. Senast i februari 2014 släppte IMF en rapport där man slog fast att en relativt hög omfördelning av inkomster inte tycks ha några negativa effekter på tillväxt och sysselsättning. Ja IMF-ekonomerna drog rent av slutsatsen att ”lägre inkomstojämlikhet korrelerar kraftigt med snabbare och mer uthållig tillväxt”. Med andra ord menar man att ökad jämlikhet är bra för ekonomin.
Sedan finanskrisen har ny forskning också utmanat teorin om att generösa trygghetssystem är skadliga för sysselsättningen. 2010 gjordes till exempel en omfattande studie av 18 rikare länder, däribland USA och Sverige, inom ramen för Luxembourg Income Study (LIS) – ett internationellt forskningsprojekt som utgår från statistik snarare än från teorier och modeller. Tre sociologer jämförde ländernas trygghetssystem, löneskillnader och arbetslöshetsnivåer (som de såg ut vid millennieskiftet) och kom fram till följande: Ett väl utbyggt välfärdssystem motverkar fattigdom bland arbetslösa, men också ”working poverty”, det vill säga ekonomisk utsatthet bland dem som arbetar. ”Fattigdom är mindre vanligt där människor skyddas mot risker, och ekonomiska resurser är mer jämnt fördelade”, skrev man i rapporten. Därutöver fann man ”inga bevis för att en generösare välfärd skulle hämma sysselsättningsutvecklingen”, vilket gav vid handen att ”välfärdsstaten tycks reducera andelen arbetande fattiga utan några negativa konsekvenser för sysselsättningen”.
USA lyftes fram som ett exempel på ett samhälle med många fattiga, låga löner, svaga skyddsnät och relativt låg sysselsättning. Sverige som ett exempel på motsatsen.
Detta gällde dock Sverige som det såg ut för mer än ett decennium sedan. Då skyddsnäten – trots nedskärningarna under 90-talet – satt relativt högt och fångade upp arbetslösa och sjuka.
Före finanskrisen.
Och innan Anders Borg blev finansminister.
