Det var antimilitarismen.
När Vänsterpartiet gjorde upp med sitt förflutna kallades perioden som kommunistiskt parti gärna en ”parentes”. Visserligen hade den varit ganska lång, cirka sjuttio av partiets drygt hundra år, men det gällde att istället länka dagens socialistiska vänsterparti till gårdagens avlägsna socialdemokratiska vänster från den stormiga våren 1917. Då hade det ju handlat om en brytning med moderpartiet på demokratisk och internationalistisk grund, innan någon kommunistisk international, sovjetstat och proletärdiktatur sett dagens ljus.
Det socialdemokratiska vänsterpartiet av 1917 års modell var ett brokigt massparti av både revolutionärer och reformister förankrade i den tidens folkrörelser, fackföreningar, kooperativa gillen, folkets hus-rörelser, nykterhetsloger med mera. Med bortåt tjugo tusen medlemmar vann partiet över åtta procent av rösterna i riksdagsvalet 1917, trots att en stor del av anhängarna, kvinnorna förstås men också många manliga arbetare med skulder och fattighjälp, ännu inte hade rösträtt.
Partiet kanaliserade en stor del av den svenska arbetarradikalism som den etablerade socialdemokratin börjat överge för borgfred och samarbete med liberalerna.
Radikalismen handlade om klasskamp och ”massaktion”, alltså att inte låta det parlamentariska spelet styra. ”Makten finns på gatan”, skaldade vänstermannen Ture Nerman. ”Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk”, hette det i manifestet. Radikalismen handlade även om demokratin, både i politiken, på arbetet, i ekonomin och det egna partiet. ”Munkorgsparagrafen”, att socialdemokratiska riksdagsmän måste följa partipiskan var förhatlig.
Och så var det grundbulten, militärfrågan.
Under första världskriget hade de flesta S-partier i Europa övergivit antimilitarismen men den socialdemokratiska vänstern höll emot. Visst, arbetarklassen kunde ytterst tvingas försvara sig med vapen i hand om de härskande valde förtryckets väg. Men för statliga krigsmakter rustade till tänderna gällde ”inte en man, inte ett öre”. Militär avrustning tillhörde programmets fundament.
Som kommunistparti stod det länge kvar även om Sovjets militära försvar undantogs – där var ju arbetarklassens vid makten, tänkte sig kommunisterna.
Efter fascismen och ännu ett världskrig morfades den principiella antimilitarismen över till motstånd mot höjda försvarsanslag och svensk atombomb, för nedrustning, avspänning och kärnvapenfria zoner.
Antimilitarismen förvandlade sig till en freds- och nedrustningsidentitet. När nu, under trycket av Ukrainakriget, vänsterpartier i hela Norden alltmer bejakar Nato och militär upprustning gnyr någonting djupt existentiellt från vänsterprojektens själva ursprung.
För visst gör det ont när inte bara knoppar brister, utan även gamla hjärtan.
