Andra förklaringar är mer svårfångade och handlar inte så mycket om yttre hinder som om kvinnornas egna inre känslor av otillräcklighet. För en kvinna måste det alltid ”ha funnits till hands, det där påståendet – du kan inte göra det, du är inte i stånd att göra detta – som man måste protestera emot, måste övervinna”, skriver Woolf. ”Den världens likgiltighet”, som var så tung att bära för Keats och Flaubert och andra manliga genier, var i hennes fall inte likgiltighet utan fientlighet. Världen sade inte till henne som den gjorde till dem: Skriv om du vill, mig gör det detsamma. Världen sade med ett hånskratt: Skriva? Vad skall det tjäna till att du skriver?
Hur kan vi veta om Virginia Woolf har rätt i att kvinnor hade sådana inre svårigheter? Hur kan vi vara säkra på att det var ett sådant kulturellt betingat dåligt självförtroende som orsakade att kvinnor – till och med de som hade både pengar och ett eget rum till sitt förfogande – mer sällan än män försökte sig på att skapa konst?
Om vi hade kunnat göra en retroaktiv enkätstudie där ett av svarsalternativen löd ”bristande självförtroende på grund av att mitt liv utspelar sig i ett samhälle med kvinnlig underordning”? Hade en sådan empirisk undersökning kunnat ta reda på hur det verkligen förhöll sig? Då hade vi samtidigt sagt att om det hade förhållit sig på det viset så hade också den enskilda individen varit medveten om det, och vad säger att hon var det?
Jag tänker på det här just nu eftersom en olycklig sidoeffekt av fenomenet fake news och trumpismens sätt att förhålla sig till fakta – fake it until you make it – är att de som vill motarbeta sådana tendenser börjar se kunskap som legitim enbart om den kan mätas i evidensbaserade studier.
Och det är så mycket som inte kan mätas i evidensbaserade studier. Men som ändå existerar, som ändå är viktigt och som ändå kan och bör vara föremål för sann och gedigen vetenskaplig kunskap. Det är bara det att människan som kulturvarelse inte kan förstås genom verktyg hämtade från det kvantitativa fältet.
En gång i tiden gjorde vi stora vetenskapliga framsteg genom att sluta tolka naturen genom kategorier som är viktiga för oss människor; stenen faller inte till marken för att den har en längtan dit utan på grund av gravitationen. Fysiken slutade vara antropocentrisk. Vi bör akta oss för att nu göra tvärtom och tolka människan som vore hon enbart en fysisk och kemisk varelse, utan att ta hänsyn till de mänskliga kategorier som är viktiga för just vår art.
Om vi till exempel gör en kvantitativ lyckostudie och frågar individer hur lyckliga de uppfattar sig själva på en skala, så spelar säkert hennes svårdefinierade men ändå existerande kulturella sammanhang roll för hennes svar. Är det ett ideal att vara lycklig i det samhälle hon lever i? Eller är det tvärtom ett ideal att inte förhäva sig och tro sig om att ha uppnått svåruppnådda tillstånd?
Filosofen Charles Taylor skriver i klassikern ”Sources of the self” att om uppgiften är att förstå människor som lever sina liv så kan inte de villkor under vilka de måste leva sina liv bortses från. Till exempel inte villkoret att individen påverkakas av hennes samtida kultur och den blick på sig själv som den kulturen ger henne.
Vetenskapen om människan, det vill säga humanioran, har alltså en komplicerad uppgift. Att tolka och förstå människan på ett gediget sätt är inte att enbart fråga individen ”hur känner du?”; inte heller att undersöka hennes hjärna eller gener. Det är att medreflektera helheten: natur och kultur, fakta och teori, individ och kollektiv och att tänka och analysera utifrån detta.
Jag hoppas att den gammeldags metoden kan gälla som en väg till sanning även i tider av fake news.
