Men när jag läser idéhistorikern Gunnar Brobergs bok ”Natten” från 2016 uppenbarar sig det udda i mitt självklara seende. Om man tänker på alla människor som har levt på jorden – vilket undantag vi är, vi samtida människor som så självklart kan utplåna mörker!
Brobergs skildring av ljus och mörker behandlar Sverige från medeltiden fram till idag. Från mörker inomhus även under dagtid till metropoler så lysande även nattetid att stjärneljuset knappast kan uppfattas. En mångårig kamp för ljus, det dyrbara.
Linnélärljungen Per Kahlm tipsar från västkusten 1741 om hur fattiga fiskare löser ljusfrågan: Ta levern hos långa, torsk eller gråsik, låt levern ruttna och använd en veke av lin, hampa eller tång. Kemisten Anders Tidström berättar om en metod från Andarum i Skåne: Flå skinnet av en igelkott, träd en pinne igenom, håll igelkotten i en bakugn - då dryper flottet av den och detta går att använda till lampor. ”Och på det de av mörkret icke måtte hindras, hava de påfunnit varjehanda sätt att lysa sig”, som en bok förklarade uppfinningsrikedomen 1739.
Med tiden kom nya bränslen: stearin, gas och fotogen. Och med möjligheten att se kom möjligheten att arbeta. Anna Sandling, född 1893, berättar om när hennes far kom hem med den första fotogenlampan:
”Hä dö köft i laamp?!! Frågade mor. Och nu kunde ju mamma väva på vintern, förut hade hon måst skynda sig få all vävning gjord på sommaren. Det blev ljust som i kyrkan. Vi satt bara och tittade, min bror Oskar som var tre fyra år och jag. Och sen började vi rusa och tjoa som vildar runt, runt i köket”.
Frågan om ljus var länge en privatsak, även i det offentliga rummet. Runt sekelskiftet 1800 kunde de välbärgade damerna i Helsingfors promenera i kvällsmörkret med en betjänt som bar en lanterna på en lång stång på det att damen må gå torrskodd – mänskliga lyktstolpar, det har inte ens vår tids nyliberaler föreslagit. Men runt mitten av seklet organiserades gatubelysning i de stora städerna. Husägare ålades då att sätta upp gatlykor på sina hus och hålla dem tända under perioden 20 september–15 mars, från mörkrets inbrott till midnatt – såvida det inte var månsken. De naturliga ljuskällorna togs alltså fortfarande med i beräkningarna; om månen lyser – släck lampan.
I dagens städer lyser så många lampor att det istället närmast är månen som har släckts. Vi har onekligen stigit från mörkret till ljuset, och väl nästan blivit allt som finns, vi människor. Den utvecklingen rymmer också sina förluster. Min dotter kom hem från en kompis lantställe en dag och sa att det var så häftigt att tänka på att den måne hon tittade på just den här natten är samma måne som alla människor genom hela historien har tittat på. Hon hade hamnat mitt i evigheten!
Där hamnar vi inte så ofta i det högljudda upplysta nuet. Och inte vet jag vad det gör med oss, men en livsstil följde med elektriciteten och kanske till och med ett lite annat sätt att vara människa? Mindre skumögt, mer seende, men kanske också mindre ödmjukt och mer högmodigt?
”Money never sleeps”, skriver Gunnar Broberg i sin bok. Vi kan handla på natten, vi kan träna på gym, vi kan springa maratonlopp, vi kan jobba. Vi kan också sova – men allt mindre; sedan 1960-talet har den genomsnittliga sovtiden minskat med nästan två timmar.
Vi behöver inte längre månen och stjärnorna, vi behöver inte längre mörka rymden – och de har ju aldrig behövt oss. Vi behöver inte längre de levande ljusen. Vi har uppfunnit de döda ljusen.
