BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
PR-byrån skapar en Youtube-video som heter ”Blond child beggar get blown into pieces” som skapar en enorm uppmärksamhet. Det statliga museet, som står som avsändare, får stå till svars för varför de använder skattepengar på ett så spekulativt sätt, exploaterar barn och utnyttjar tiggare.
– Det som det leder till i filmen är att media går rakt in i fällan. De kommer till presskonferensen och är väldigt arga och upprörda. Och då får de veta att det är marknadsföring för en utställning och undrar då väldigt mycket över den. Så via det här väldigt cyniska greppet så får till slut de humanistiska värderingarna som rutan står för uppmärksamhet. Och för mig är det en slags satirisk attack på den tiden vi lever i och medias totalt okritiska hållning till sin egen roll. Ta exempelvis hur Trump har blivit vald. Det är så otroligt mycket det här med att få klick och sälja lösnummer. Men vissa saker ska inte ha syre! Om någon säger riktigt dumma jävla saker, varför ska vi ge det utrymme? Men istället spelar media bara på konflikten för de vet att det genererar mer konflikt och mer klick. Där tycker jag vi befinner oss i en kris när det gäller politik i stort. För att du som politiker ska kunna driva din politik måste du först bli vald. Och hur får du uppmärksamhet för att bli vald?
Genom att säga precis vad fan som helst menar du?
– Ja precis. Och Donald Trump har ju varit väldigt ... Jag vill egentligen inte ens att man ska skriva hans namn. Men han har ju tio års erfarenhet av den där typen av mediaklimat via serien han har varit med i. Han var bara den som var fräck nog att ta det första steget och inte ha någon skam i kroppen.
Grundidén till The square föddes när Ruben Östlund gjorde research för filmen Play. Verklighetens rån som den baseras på skedde inne i Nordstan i Göteborg. Ofta på armslängds avstånd från vuxna som inte ingrep, vilket krokar i tankarna om hur vi agerar mot varandra i de offentliga rummen.
– Jag tror att det bland annat beror på bystander-effekten, att vi bli passiva på offentliga platser och vet inte vem som har ansvaret. Men jag tror även det tyder på en attitydförändring i samhället. En grej som min pappa berättade för mig, han är uppvuxen på 1950-talet i Stockholm. När han var sex år gammal hängde hans föräldrar en adresslapp runt halsen på honom och lät honom springa ut och leka i centrala Stockholm. Då såg man andra vuxna som en tillgång ifall barnen skulle råka illa ut eller inte hitta hem. Men på det sättet vi uppfostrar våra barn i dag så är de vuxna istället ett potentiellt hot. Det tror jag spelade in även i Nordstan och att det var därför de som rånades inte frågade efter hjälp.
För första gången gör Ruben Östlund en internationell film, även om den till största del är inspelad i Sverige. Dominic West, från bland annat The wire och The affair, spelar den amerikanska konstnären. Elisabeth Moss från Mad men och Top of the lake har den kvinnliga huvudrollen och danska skådespelaren Claes Bang som synts i Bron har den manliga.
Var det annorlunda att jobba med internationella skådespelare?
– Jag tänkte att man nog skulle få hantera det. Både Dominic West och Elisabeth Moss skulle ju ha varsin trailer där de skulle kunna gå in och vara ifred. Då var jag ju tvungen att skaffa en till Claes Bang också. Men jag upplevde att de anpassade sig ganska snabbt. När man visade att man visste vad man ville med saker och ting så var det inga problem. Jag upplever att de gör två jättebra roller i filmen. Men det var ju lite sådär att man fick bryta ner hur deras produktionsapparat fungerar. De är vana vid att man tar tre, fyra tagningar och sedan går vidare. Men jag är ju mer så där att vi ska repa, repa, tagning, tagning. Så de fick ställa om lite.
Både Dominic West och Elisabeth Moss castades i London, där Ruben Östlund och filmteamet träffade massvis med skådespelare.
– Jag har egentligen aldrig sett Dominic West i någon av hans serier. Elisabeth Moss hade jag sett i Mad men och tyckte hon var jättebra. Men de fick rollerna för att jag tyckte de var bäst av de jag provfilmade.
Skrevs filmen med internationella skådespelare i tankarna?
– Nej, jag tycker tematiken i den och konceptet med rutan är så skandinaviskt på något sätt. Vår tilltro till varandra och till staten. När jag pitchade idén utomlands, till amerikaner, så förstod alla idén och konceptet men tyckte också att det var intressant att låta rutan ta plats här, så man kan ha den där lite fascinerade blicken på hur vi skandinaver gör.
Men humorn är som i dina tidigare filmer påtaglig här med?
– För mig finns det ingen åtskillnad mellan tragik och komik. Det är vuxenunderhållning på riktigt, tycker ju jag då. Det är den typen av film som jag själv tycker är meningsfull att titta på. Jag tycker inte världen ser ut på det sättet att det bara är tragedi. Det finns alltid någon humor närliggande. Sådana här art house-filmer som ska visa på misär, de är ju minst lika förljugna och poserande som komedi eller glättiga romantiska filmer. Man gör genrefilm helt enkelt fast i en annan kostym.
Om vi återgår till tilltro. Vad händer när man får eller tappar tillit till någon?
– Jag tycker ju att rutan handlar väldigt mycket om det. Men det är roligt att vända på det. Om vi inte har tillit till varandra så måste vi börja skydda oss och så där. Men jag tror ... Om man ser ett oskyddat barn i offentligheten och anser att man varit oaktsam när man lämnat det, då gör det mig till en potentiell kriminell. Men om man har ett samhälle som säger ”det här barnet verkar inte hitta hem och jag ska hjälpa det”, då kommer man också att hjälpa det. I klimatet vi har nu så får en som får sin cykel stulen skylla sig själv för att den lämnade den. Den överenskommelsen vi har i offentligheten kring vilka vi ska vara kommer också att påverka vårt beteende. Vi blir alla potentiella förövare ju mer vi bryter ner vår respekt och tilltro till varandra.
Om vi ska ha tilltro eller inte tilltro till varandra är något Ruben Östlund tycker man kan applicera på samhället även i stort.
– Om det är någon som utnyttjar min hjälp när jag erbjuder den så är den ju inte till för de personerna. Den är ju till för dem som behöver den, och jag måste ta risken i en sådan situation. Om man kollar samhällsmässigt så tycker jag att högern alltid använder argumentet att det finns bidragstagare som fuskar. Men bidragen är ju inte till för dem utan för dem som behöver hjälpen och inte fuskar. Accepterar vi inte att det kan finnas ett svinn så gör vi ett jättestort misstag. Vi kan inte fokusera på dem som kanske utnyttjat systemet eller någons välvillighet.
Har din egen syn på tillit förändrats med filmen?
– Nej, jag tror inte det. Jag har fortfarande inte varit med om något våld, eller fått någon cykel stulen. Jag tror inte jag har haft någon direkt bristande tillit. Jag är inte rädd när mina barn är ute på stan på kvällarna. Det är klart att de har en tid när de ska vara hemma och så, men jag oroar mig inte.
Men känns det talande för hur det ser ut i dag. Har människor tillit till varandra i det stora hela?
– Jag upplever att det är så extremt olika saker om man pratar om den världen som målas upp i media, eller hur den funkar i praktiken. Häromdagen tappade en kollega sin plånbok på tåget och fick tillbaka den. Min dotter tappade sin mobiltelefon på spårvagnen och fick tillbaka den. Så egentligen så tror jag att vi har tillit till varandra i det här samhället. Jag berättade för några amerikaner om hur vi här i Sverige ställer barnvagnarna utanför om vi till exempel går och fikar på ett kafé, och de trodde ju inte sina öron. Men där är en överenskommelse som finns. Man stjäl liksom inte en barnvagn. Hade jag ställt min väska däremot så hade jag fått skylla mig själv.
Men främlingsfientlighet till exempel, som bara växer i samhället. Går den hand i hand med att inte lita på andra, eller i alla fall att inte lita på ”dom”?
– Ja, så är det kanske. Om man möter någon som inte har precis samma attribut som en själv, så kräver det nog att man blir lite bildad för att kunna se bortom de där fördomarna. På Styrsö där jag växte upp var man rädd för Donsöborna liksom. Och jag upplevde att bara för att jag var annorlunda än dem så hade de ett motiv att ge sig på mig. Det finns någonting i de där mänskliga grupperingarna.
Har du något recept på hur vi ska motverka det?
– Med främlingsfientlighet så är det att hela samhället måste ta konsekvenserna av invandringen. I Hylte Bruk, där min pappa jobbar, så berättade han att de får pengar i två år för att ta hand om dem som kommer. Sedan är det ju så att de som är högutbildade och aktiva på att skaffa jobb drar sig till storstäderna. Är du programmerare kan du liksom inte få något jobb i Hylte Bruk. Kvar blir personerna som kanske har svårare att bidra till samhället, och det blir ju konsekvenser för en så liten ort. Så det måste vara ett ansvar som hela landet tar, som vi delar på, eller att resurserna fördelas bättre.
I Göteborg har vi å andra sidan en väldigt segregerad stad. Vad gör det med tilliten?
– Det tror jag var med och skapade förutsättningen för att de här rånen i Play var möjliga. Jag tror att rånarna tyckte, när de såg vita medelklassungar gå runt med mobiltelefoner, att stjäl vi dem så får de bara nya av sina föräldrar. Vilket de ju inte hade en aning om. På samma sätt tittade de här rånoffren på de svarta killarna som ett hot bara genom deras yttre attribut. Vilket de ju inte heller hade en aning om. Så det är väl uppenbart att ju mindre vi blandar oss ju mer blir det att man får hantera de förutfattade meningarna när vi möter dem.
Det första målet för The square är att bli uttagen till filmfestivalen i Cannes. Vanlig biopremiär över hela landet är 25 augusti.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
