Det behövs en ny realism inom den svenska litteraturen.
Varför? Är inte den stora majoriteten av all prosa som publiceras i vårt land realistisk, i det att den (med mer eller mindre hjälp av fiktion) försöker skildra verkliga människor som lever i den verkliga världen på ett sätt som strävar efter att vara så verkligt som möjligt?
Nej.
Eller, människorna, visst. Att svenska författare strävar efter att skildra sina karaktärer – oavsett om de baseras på upphovspersonerna själva eller är helt fiktiva skapelser – på ett sätt som är så verklighetstroget som möjligt, går det knappast att argumentera emot.
Men när det kommer till världen, nej.
I sitt klassiska verk ”Mimesis” från 1946 sätter den tyske litteraturvetaren Erich Auerbach den litterära realismens startdatum till 1831, året den franske författaren Stendhal (en pseudonym för Marie-Henri Beyle) kom ut med romanen ”Rött och svart”.
Historien om den unge bondsonen Julien Sorel och hans försök till socialt klättrande bär spår av den romantiska bildningsromanen, men till skillnad från en sådan är det inte huvudkaraktärens våndor och utveckling som är det väsentliga.
Det som, enligt Auerbach, gör ”Rött och svart” till ett sådant portalverk är att den till minst lika stor del handlar om det franska samhälle som började växa fram i spåren av Napoleonkrigen.
Läser man boken är det lätt att hålla med den tyske litteraturvetaren. Redan på de första sidorna gör tiden sig påmind till minst lika hög grad som byn Verrières, där romanens första halva utspelar sig. Vi får reda på att traktens stora stolthet är en fabrik som tillverkar spikar, och att denna ägs av stadens borgmästare. Han har, får vi snabbt veta, kontakter i det återuppstådda hovet, är stockkonservativ och hatar inget lika mycket som han hatar liberaler.
Med hjälp av några få detaljer har Stendhal gett oss kontext som omfattar den gryende industrialiseringen, den Bourbonska restaurationen samt tidens stora politiska strider – alla frågor som sedan fortsätter att färga berättelsen romanen igenom.
Att skildra människan så som hon är hade människor på ett eller annat sätt försökt göra sedan antiken – det som gjorde Stendhal till den förste litterära realisten var att han till skillnad från alla andra författare innan honom uppehöll sig lika mycket vid att placera denna människa i ett samhälle.
I Frankrike blev realismen den tongivande litterära rörelsen från Stendhals genombrott till seklets senare decennium. Gustave Flaubert fulländade småstadsskildringen med Madame Bovary (1856); Honoré de Balzac gjorde anspråk på att skildra varenda hörn av den franska verkligheten i sitt över 90 band långa epos ”La Comédie humaine”; Émile Zola tog realismen till sin spets genom att skriva sina böcker som en sorts vetenskapliga studier över mänskligt beteende och samhällets mekanismer.
Också i Sverige tog man snabbt till sig den nya stilen. Ett tidigt exempel är Carl Jonas Love Almqvist, vars skandalomsusade bok ”Det går an” (1839) går till angrepp mot äktenskapet som institution och blev ett tidigt inlägg i debatten om kvinnors ekonomiska ofrihet. Även här kastas vi rakt in i tiden. I den klassiska öppningsscenen får vi en bild av ett myllrande Stockholm där människor strömmar till kajen för att gå på den ångbåt till Lidköping på vilken resten av romanen utspelar sig.
Arbetarlitteraturen är det kanske finaste kulturarv vi har i Sverige
Under seklets andra hälft blev realismen dominerande även här. Inte minst bland de radikala författare som slog igenom på 1880-talet. Författare som Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler skrev romaner och pjäser som var banbrytande i sitt sätt att skildra kvinnors kamp för ett liv utan patriarkatets bojor; August Strindberg skrev böcker som propagerade för motsatsen, men hade också en unik förmåga att skildra sin samtid i såväl lantliga som urbana miljöer.
På 1890-talet ersattes denna engagerade, och än idag ofta relevanta litteratur – om man tillåter sig att vara generaliserande och elak – med tomtar och troll. Men hembygdsromantiken, skulle det visa sig, var inget mer än lite grus i maskineriet. Under 1900-talets första hälft skulle realismen återigen bli kung över den svenska litteraturen.
Arbetarlitteraturen är det kanske finaste kulturarv vi har i Sverige. Proletärförfattare som Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson samt Harry och Moa Martinson skildrade det moderna samhällets tillblivelse med skarp blick och ur arbetarklassens perspektiv. Från påvra förhållanden lyckades de – med hjälp av sin monumentala talang och de framväxande folkrörelserna – skriva in sig i litteraturhistorien.
Verktygen de använde var förvisso inte sällan modernismens, men berättelserna hade en stark förankring i verkligheten. Och även om böckerna ofta var självbiografiska var det till minst lika stor del folkets liv som nedtecknades.
När Johnson i ”Romanen om Olof” låter sin huvudkaraktär slava på timmerverken och i potatisåkrarna, för att sedan bli politiskt engagerad och upptäcka litteraturens kraft, berättar han sitt eget livs historia. Men det är inte det som är det centrala.
Det centrala är att det hade kunnat handla om vilken norrbottnisk pojke som helst.
Realismen och dess metoder har förstås aldrig helt försvunnit, men de har varit mer eller mindre närvarande under olika litterära epoker. 1980-talets fokus på form och språk som språk innebar ett bakslag, men ett som fick begränsad effekt eftersom författarna som representerade denna strömning aldrig fick något brett folkligt genomslag.
Författarna som faktiskt lästes på 80-talet, som Ulf Lundell, Klas Östergren och Kerstin Ekman, skrev alla om samhället. En revolution som begränsas till akademin och kultursidorna är ingen vidare revolution.
Nej, den verkliga kniven i verklighetens strupe kom senare, och den kom västerifrån.
Det mest stilbildande litterära verket för 2010-talet var Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”-svit. Det är böcker där världen till viss del är närvarande – berättelsen om Norges väg till oljemiljarderna ligger exempelvis i bakgrunden och skvalpar – men där blicken mer än något är vänd inåt. Huvudpersonen skulle inte kunna vara någon annan än Knausgård själv. Det är hans kamp det handlar om.
Oavsett detta är det fantastiska böcker. Tyvärr föranledde de 15 år av hjärndött navelskådande. Från den sentimentala generationen, som använde autofiktionen tillsammans med snuttefiltsprosa för att bygga sina egna varumärken. Men även förment seriösa författare drunknande i sin egen självupptagenhet.
Under 20-talet har det gjorts försök att peka ut en ny riktning. Vissa har velat återlansera den borgerliga romanen. De har förvisso erkänt världens existens, men aldrig som något mer än rekvisita för berättelser och bildningsfetischism. Andra har blickat tillbaka till 80-talets formalism, ibland intresserade verkligheten men aldrig till samma grad som de är intresserade av säg språklig onani eller sin egen förträfflighet.
Stendhals metod är den enda som är potent nog för att skapa relevanta böcker i en värld som brinner
Till och med uttalade vänsterförfattare har svårt att skildra samhället som det är. De använder dystopin, den historiska romanen eller andra allegoriska grepp istället för att rätt och slätt skriva vad de menar.
I en diktatur, där budskap ibland måste ta omvägar för att författaren inte ska hamna i fängelse, är sådana metoder förståeliga. Några sådana problem har dock inte svenska författare, i alla fall inte ännu.
Så skriv att det handlar om Sverige, skriv det medan ni fortfarande kan. Att skapa egna litterära universum kan förstås vara lockande, men vi har redan ett faktiskt universum, och det är i behov av att skildras i radikal litteratur.
Skriv böcker som handlar om samhället minst lika mycket som de handlar om er själva. Inte bara av politiska skäl men också för att sådana böcker är bättre.
Skriv inte om hur människor påverkar världen (det gör de sällan). Skriv istället om hur världen påverkar människorna.
Skriv roligt och vackert, sorgligt och fult. Verkligheten är alla dessa saker.
När den svenska litteraturen går mot 2030-talet bör den blicka tillbaka till 1830-talet. Inte av nostalgiska skäl, utan för att Stendhals metod är den enda som är potent nog för att skapa relevanta böcker i en värld som brinner.
