I Stockholm dömdes år 1854 en man till döden för att ha agat sin son så hårt att denne avled. Men domslutet byggde inte på det faktum att fadern genom sin aga hade dödat sonen, utan på att det våld han hade utövat bedömdes som att det hade saknat rimliga proportioner. Aga i kristlig anda för att tillrättavisa ett barn var tillåtet och även i fall där en sådan aga ledde till barnets död så kunde detta förklaras vara ett olycksfall, men här hade fadern agerat ”okristligt och tyranniskt”. De närvarande vittnena menade att fadern hade saknat kärlek, tålamod och medlidande – han hade därför passerat en gräns.
Det är historikern Eva Österberg som skriver om fallet i sin bok ”De små då. Perspektiv på barn i historien” från 2016. Föräldrars våld mot barn kunde alltså ses som en naturlig del av barnuppfostran – inte bara under 1800-talet utan långt fram i tiden. Det var ju först 1979 som vi i Sverige fick en lag mot alla former av barnaga, och den infördes inte utan motstånd: hur skulle barn bli drägliga människor om föräldrar inte fick fostra dem med slag?
Österberg går i sin bok i dialog med andra forskare om synen på barn genom historien. Hon argumenterar bland annat mot den inflytelserike franske historikern Philippe Ariès tes om att föräldrar i vad han kallar ”traditionella samhällen” undvek att fästa sig för djupt vid sina barn eftersom spädbarnsdödligheten var så hög; ett slags rationell icke-kärlek skulle alltså ha varit rådande. Andra forskare har dock hävdat att kärlek mellan föräldrar och barn är någonting allmänmänskligt och transhistoriskt.
Under medeltiden diskuterade de lärda lämplig barnuppfostran utifrån deras respektive syn på hur barn var konstituerade från början. Var de naturligt goda och renhjärtade? Eller hade de något ont inplanterat i sig redan vid födseln? Den första synen ledde naturligt nog till en mindre hård fostran än den sista.
Men det jag tänker då är att alldeles oavsett hur vi har sett på barn, och alldeles oavsett hur barn är, så har barn genom hela historien gjort någonting med andra människor i sin närhet. De har genom hela historien fått någon annan människa att utföra omsorgens handlingar.
Det är en svindlande tanke: alla som någonsin har levt har fått livet för att någon annan människa har gett henne vad hon behöver. Någon har matat, burit, värmt. Någon har vetat vad hen ska göra. Illitterata, utbildade, rika, fattiga, män (ibland), kvinnor (oftast) – alla har vetat vad de ska göra och gjort det och därför fått nya varelser att leva.
Om vi återgår till den krasse Philippe Ariès, som menar att föräldrar i traditionella samhällen främst behandlade sina barn som en potentiell arbetskraft och att bara den allra första småbarnstiden därför egentligen utgjordes av ”barndomen,” i meningen att de små då hade helt andra uppgifter än de vuxna. Under den korta tiden ”måste de tas hand om av föräldrarna och det skedde på ett sakligt och föga daltande sätt”, beskriver Österberg hans syn. Men detta ”sakliga sätt” innebar ändå så gott som alltid att någon människa gav någon annan människa vad denna andra behövde för att överleva. Om det var av kärlek, om det var av godhet eller om det var av beräkning spelar egentligen mindre roll. De gjorde det.
”Om vi sätter barnen i fokus, vad får vi då för insikter om vad det betyder att vara mänsklig?” frågar Österberg i början av sin bok. En insikt vi tydligen kan få är denna: vi är beredda att ta emot varelser som föds med krav på att av sina medmänniskor bli bemötta på vissa sätt. Vi är förmögna till omsorg. Beviset: alla miljarder människor som en gång har levt eller som lever just nu på jorden.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
