Protester mot folkvaldas politiska beslut genom aktioner för att rädda träd, bostäder, byggnader, och icke-kommersiella platser för möten och kulturverksamheter pågick under hela 1900-talet från norr till söder, från västkust till ostkust. Och fortsätter att pågå. I Sápmi kämpar folk för att bevara urskogarna och i Sollefteå är ockupationen av BB inne på sitt fjärde år.
Nu har författaren och dramatikern Stina Oscarson skapat ett teaterstycke om Almstriden (som ges gratis av Parkteatern i Stockholm i sommar). Pjäsen skulle inte ha varit möjlig om det inte funnits arkiv att gräva i. Oscarson har använt protokoll från Stadshuset men också medias bevakning och – gissar jag – information från Alternativ stad som var en aktiv organisation i kampen om stadens utrymmen.
Aktivister eller aktionsgrupper som inte är knutna till en organisation eller förening samlar tyvärr sällan på flygblad eller anteckningar, de samlar inte ihop fotografier, inköpslistor eller kvitton, slagord eller sånger och sätter dem i sitt sammanhang. Eller så samlar möjligen några in någonting på olika håll som eventuellt sparas i personliga arkiv som efter att ha fått hänga med under diverse år och adressbyten så småningom kastas. Eller ”dödsstädas” bort när den åldern infunnit sig så efterlevande ska slippa besväret.
Så vems bild av politisk aktivism, engagemang, segrar och förluster samlas in, bevaras och tillgängliggörs för framtidens nyfikna att bläddra i? Vad ska framtidens teaterpjäser och filmer utgå ifrån?
I Stockholms stadsarkiv är endast sex procent av personarkiven från kvinnor. I den nyss utkomna boken ”Arkivism: En handbok” tar redaktörerna Helene Larsson Pousette och Lina Thomsgård upp skevheten. Till sin hjälp har de journalister, författare, professionella arkivarier och historiker som ger inspiration, tips och tricks och handfasta råd om hur man kan söka i arkiv. I boken beskrivs bland annat hur enskilda kan upprätta sina egna personliga arkiv och hur och till vilka institutioner dessa kan överlämnas för att kunna tillgängliggöras för intresserade i framtiden.
Vilket kulturarv som ska bevaras blir en allt mer angelägen fråga, kanske för att vi befinner oss i en historisk period då mycket upplevs som osäkert och då den officiella bilden av det förflutna samtidigt ifrågasätts av fler än historiker. Dels av människor som tidigare ställts utanför, dels av krafter som vill fortsätta att stänga andra ute. Vid starka förändringar och oro för framtiden kan ett nostalgiskt tillbakablickande riktas mot äldre traditioner och det som idag uppfattas som stabilt i det förflutna. Andra oroar sig för att det som människor engagerat sig i och kämpat för att uppnå eller förändra ska glömmas och gömmas för framtidens nyfikna.
Därför är det spännande att nya arkiv uppstår drivna av just arkivister. Black Lives Archive Sweden, Swedish Archive for Queer Moving Images (SAQMI), Queerrörelsens arkiv och bibliotek (QRAB), Rosa Brus och Lesbiskt Arkiv är några av dessa. Även konstnärer och enskilda forskare driver arkivistiska projekt eller gör nya läsningar av gamla texter.
Det förflutna är inte någonting som fixerat ligger och väntar på att avtäckas – historia är något som växer fram beroende på att vi utifrån våra olika erfarenheter och behov av kunskap ständigt ställer nya frågor. Men vi behöver material och olika slags samlingar för att kunna få svar på frågorna. Så innan du slänger eller städar bort flygblad, texter, banderoller, dagböcker, manifest, program, sångtexter och vad det nu kan vara – kolla med relaterade arkiv om det finns intresse att bevara din samling eller delar av den.
Tips: ”Arkivism: En handbok. Hitta, spara och organisera för framtidens historieskrivning”, Helene Larsson Pousette och Lina Thomsgård, (red). Volante.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
