I våra moderna öron låter det ganska konstigt att någon beskriver det hen ogillar med ord som ”ljus” och ”förnuft”. Men jag antar att det beror på att segrarna inte bara skriver historien, utan också stämmer våra öron och kalibrerar våra känslor.
Ljus och förnuft – båda orden var standarduttryck i den upplysningstradition som blev viktig för utvecklingen i Europa. Här hemma diktade August Strindberg i sin ”Esplanadsystemet”, hundra år efter franska revolutionen: ”Där gamla kåkar stodo tätt /Och skymde ljuset för varandra / Dit sågs en dag med stång och spett /En skara ungfolk muntert vandra”. I dikten passerar en äldre man husrivningarna och finner dem sorgliga. De muntra nedrivarna svarar honom: ”Här rivs för att få luft och ljus; / är kanske inte det tillräckligt?”.
I det som i svensk litteraturhistoria brukar kallas för det moderna genombrottet, grovt daterat till sekelskiftet 1800–1900, förenades författarna av en längtan efter sanning, realism och en litterär stil som inte väjde för det fula och råa. Bort med fraserna och hyckleriet, bort med de idylliska lögnerna! I den nya litteraturen skulle det inte råda några tröstande skuggor, ingen halvdager som bäddar in världen i ett försonande ljus.
Kanske var det denna kommande utveckling som Edmund Burke så tidigt såg? Och sörjde. Han skrev i sin bok om den franska revolutionen att nu kommer ”livets alla anständiga draperier rivas ner” och att alla ”behagliga illusioner som har gjort makten skonsam och lydnaden frisinnad” snart kommer att vara ett minne blott. Vi behöver, tycks Burke säga, illusionerna, kläderna, draperierna. Vi behöver någonting som ”täcker över vår nakna, darrande natur” – men allt detta förklaras nu vara ”löjligt, absurt och utdaterat”.
I ”The Politics of Authenticity” kommenterar Marshall Berman Burkes ord: ”I en krisande tid var Burke beredd att erkänna vad den etablerade ordningens försvarare aldrig hade varit beredda (eller kanske förmögna) att se i fredstider: att Europas hela politiska system i grunden var av ett system av lögner” – ett faktum som gjorde ljus och förnuft till detta systems fiender.
När bör vi tända ett stearinljus och när ett lysrör? Kanske handlar det om vilka rum som ska belysas – de estetiska eller de politiska?
Burke skrev om samhället och politiken och önskade där ett förmildrande dunkel. Det moderna genombrottets författare ville klart ljus över både litterär stil och över samhälle.
Rent estetiskt tycks i Sverige lysröret ha varit segrande de senaste decennierna. Kök som ser ut som operationssalar, vitt och fräscht, är det som gäller. Personligen är jag inte alls förtjust i denna estetik. Jag tycker om trä, tyger, växter, kristallkronor och guldramar kring 1600-talsstilleben av frukter.
Ljus och förnuft kan inte gälla livets alla rum. Vem vill träffa sin älskare över ett glas vin i ett upplyst rum präglat av förnuft? Vem vill inte då vara i motsatsen, i mörker och känsla? Det är ju uppenbart att människor behöver båda dessa motsatspar. Om vi pratar idéhistoriska: vi behöver både upplysning och romantik.
Men politiskt tror jag på det klara obarmhärtiga ljuset. Om inget bör vi tiga, och inte heller bör vi använda språket för att täcka över sakernas tillstånd. Att kalla något som är ett stort problem för en ”utmaning”, eller att döpa om städare till ”hygientekniker” eller överhuvudtaget att tala om ”signaler” som sänds ut från politiker eller marknader istället för att de facto beskriva vad någon har sagt eller gjort eller vad som har hänt. Här behöver det rivas för att få ljust och förnuft!
Sanningar kan göra ont, på kort sikt kanske ondare än förskönande lögner. Men om vi inte skulle, som Burke uttryckte det, stå ut med att se vår nakna darrande natur – då återstår ju bara lögnen. Och visst kan man leva med lögner, men svårt är att leva ett sant liv med dem.
