Studenterna samlade sig till motstånd. Det bildades en röd självförsvarsgrupp, en för de judiska studenterna, en för katolikerna. Det fackföreningsägda forskningscentret bildade en grupp för sig. Universitetet i det som nazisterna kallade ”Det frankiska Jerusalem vid Jordan” stod i huvudsak emot påtryckningarna under ytterligare några år.
När miljonärssonen Felix Weil i juni 1924 som del av universitetet lät öppna ett fristående forskningsinstitut, Institutet för social forskning, var det i ett land som just hämtat sig från en serie blodigt nerslagna revolutionsförsök, huvudsakligen från vänster. Institutet inledde ett samarbete med den institution för Marxforskning som skapats i Moskva och kom efter några år att delta i publiceringen av de bortglömda ungdomsverken, den humanistiske Marx, ännu så länge mer präglad av filosofen Hegel än av brittisk nationalekonomi, och av människan som söker erkännande snarare än människan som söker vinst.
Men institutet gjorde också något i längden ännu mer omtumlande. Mot slutet av tjugotalet upplät det plats i sin byggnad åt en filial av den psykoanalytiska organisation som skapats i Berlin några år tidigare. Erich Fromm, född i Frankfurt, forskare i sociologi och praktiserande psykoanalytiker, anslöt sig till den grupp av mer ortodoxa marxister som dittills varit institutets kärna. Hans fru Frieda tog emot institutets blivande nye chef, Max Horkheimer, i terapeutisk analys.
Idag är det svårt att föreställa sig hur omtumlande detta var i den tidens samhälle. Psykoanalysen erkände att sexualiteten (visserligen med än bredare definition än den vi vanligen använder) var den viktigaste kraften för att utforma människornas karaktärer, motiv och ambitioner. Detta i ett samhälle där abort och preventivmedel var förbjudna och hatet mot kvinnor och mot allt som avvek från strikt definierade könsroller skruvats upp till hysterisk nivå av den litteratur som de hemvändande frontsoldaterna producerat efter kriget.
Psykoanalysens grundare Sigmund Freuds böcker skulle några år senare placeras högst upp på de nazistiska bokbålen.
Den fråga som stod högst på dagordningen inom institutet blickade vid den här tiden fortfarande bakåt: varför hade den tyska arbetarklassen, den mest välorganiserade i världen, inte som den ryska gjort revolution? När institutet under den nya ledningen planerade sitt första stora forskningsprojekt var det den frågan som stod på dagordningen: hur stor del av arbetarklassen var egentligen så revolutionär som partiernas propaganda påstod? Men för att få ett bra svar på den frågan skulle det inte räcka att fråga folk var de stod politiskt. Man måste gå djupare och försöka förstå de grundläggande personlighetsdragen.
Här kom psykoanalysen in. Istället för att fråga rakt ut efter personliga värderingar, som den tillfrågade kanske inte ens själv är helt medveten om, var det bättre att ställa allmänna frågor om andra saker och sedan, med hjälp av de kunskaper om människans psykiska egenskaper som psykoanalysen tagit fram, tolka de svar som kom in på jakt efter de associationer, nyanser och felsägningar som en analytiker skulle använda i en individuell analys.
Undersökningen genomfördes under ungefär ett års tid, genom att omkring 3 000 frågeblanketter distribuerades av fackliga och politiska aktivister, arbetsförmedlare, vuxenutbildare och andra som var i kontakt med de arbetare och tjänstemän som man ville nå.
Det blev säkert en övervikt för politiskt engagerade arbetare, och för den politiska vänstern, men resultaten var ändå nedslående. Bara femton procent av de tillfrågade visade sig ha värderingar som stämde överens med de politiska ideologier de anslöt sig till – 28 procent med en något generösare definition.
När det kom till frågor som ytligt sett verkade opolitiska, som inställningen till barnaga, var de mer auktoritära än de sa sig vara, när det handlade om att låna ut en slant till den som behövde det mindre solidariska. Verkligheten var helt enkelt att sättet människor växt upp på präglade dem djupare än de ekonomiska omständigheter de levde i som vuxna. Detta kunde sedan samvetslösa agitatorer utnyttja.
När institutet kunde publicera resultaten hade medlemmarna sedan länge måst lämna Frankfurt och Tyskland och undersökningens syfte omdefinierades till arbetarklassens förmåga att motstå det fascistiska hotet. I sin slutliga form kunde den publiceras först 1980. Frågan om hur samhället påverkar människans förmåga att skapa ett bättre, mer solidariskt samhälle är inte mindre viktig idag.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
