Jag tänker ibland på John Stuart Mills mamma. Jag vet ingenting om henne, mer än att hon var gift med James Mill, nationalekonom och en av cheferna för Ostindiska kompaniet med ansvar för Storbritanniens styre i Indien. Och jag vet att hon födde John Stuart Mill i London den 20 maj 1806 – sonen som växte upp och blev den Store 1800-talsliberalen, författare till klassiker som ”Om friheten” och ”Förtrycket av kvinnorna”.
Att Harriet Burrow Mill, som hon hette, måste ha legat i barnsäng någonstans i Storbritanniens huvudstad en majdag 1806 har jag räknat ut själv, för som John Stuart Mill beskriver händelsen verkar hon överhuvudtaget inte ha varit inblandad i hans födelse. Så här skriver han i sin självbiografi ”Mitt liv”: ”Jag föddes i London den 20 maj 1806 och var äldste sonen till James Mill, författaren till ’Brittiska Indiens historia’.”
Det är en märklig mening. Detta barn tycks födas utan någon mor och med en bok som syskon. I sin självbiografi nämner Mill inte sin mamma på en enda sida. I ett utkast till boken omtalar han henne dock på följande sätt: ”Trots de bästa avsikter kunde min mor inte komma på något annat sätt att leva sitt liv än genom att slava för sina barn. Allt hon kunde göra för dem gjorde hon, och de tyckte om henne eftersom hon var snäll mot dem, men de kvaliteter som skulle gjort henne älskad, beundrad eller till och med åtlydd, ägde hon tyvärr inte”.
Mill som i ”Förtrycket av kvinnorna” var så medveten om kvinnors situation – utan rösträtt, utestängda från högre utbildning och uppfostrade till att se det som ”opassande för dem att sysselsätta sig med politik” – menar likväl att hans mamma ”inte kunde komma på något annat sätt att leva” än att gå upp i sina barn, att ”slava för” dem som han kallar det. Jag har såklart ingen aning om hur Harriet Burrow Mill skulle ha velat leva sitt liv, kanske ville hon vara en heltidsmamma. Men om hon ville någonting annat så hade det ju varit svårt för henne att förverkliga den viljan i 1800-talets Storbritannien.
Mill skriver att hans mamma inte kunde bli älskad av sina barn eftersom hon saknade de ”kvaliteter” som krävdes. Vilka kvaliteteter är det som krävs för att bli älskad av sina barn? Kanske dem som fadern besatt? James Mill undervisade själv sin son i hemmet, gav honom verk av Platon och Sokrates att läsa, lärde honom grekiska. John Stuarts tidigaste barndomsminne i självbiografin är när han i treårsåldern memorerar grekiska glosor och avbryter sin far i dennes arbete för att fråga honom om översättningar. Detta, skriver han, irriterade inte alls den man ”som var en av de otåligaste jag kände”.
John Stuart Mill kunde naturligtvis inte hjälpa att han kände som han kände inför sin mor respektive sin far. Hans känslor var ju, lika lite som någon annans, hans privata uppfinning. I ett samhälle där kvinnor inte hade någon rätt att delta i politiska beslut, verka i offentligheten eller att vara intellektuella, vilket för Mill var det högsta en människa kunde vara, blev det förmodligen svårt för honom att se kvinnor som fullvärdiga människor. Man kan intellektuellt förstå att de är det, vilket ju Mill faktiskt gjorde. Men vad man känner är en annan fråga.
Det är bara så grymt att en kvinna inte blev älskad eftersom hon var just en kvinna – och därmed utestängd från den stora värld som kunde gjort henne sådan att hennes son kunde beundra henne. Och det är så sorgligt med en pojke som inte kan älska om han inte beundrar.
Jag hoppas att John Stuart ljuger i sin självbiografi. Eller att han har glömt en tid då han älskade sin mamma för att hon tog hand om honom – innan han hade lärt sig att grekiska var viktigare än omsorg. Jag hoppas det för alla historiens kvinnor som gjort liv möjligt utan att kunna någonting om filosofer.
