Men hon är inte längre skyddsling och flickvän till den i gangsterkretsar ansedde John. Och hon bär på något. En bilbarnstol med en halvårsgammal baby. Hon letar desperat efter hjälp, för huset hon bor i ska utmätas. Vart ska hon och dottern Dream ta vägen, nu när John är borta?
– Jag ville att läsaren ska följa med in i Karins kropp för att känna hur hon befinner sig ute i kylan rent bokstavligt och även hur hon när sitt barn med sin kropp. Att man som läsare ska hamna i den där utsatta belägenheten – oavsett vad som är hennes bakgrund, oavsett vad som har fört henne dit, förklarar Karolina Ramqvist, när hon berättar om Den vita staden, romanen för vilken hon nu tilldelas PO Enqvists pris.
Juryn beskriver romanen som ”ett porträtt av en ung kvinna som gestaltas kristallklart och obönhörligt. En berättelse om utsatthet och beroende, fritt från sentimentalitet och moralism.”
Själv läser jag den före intervjun – och fryser in i själen medan jag längtar efter att hålla i mina barn. Ett bra betyg tycker Karolina Ramqvist.
– Jag var intresserad av behov. Flickvännen handlade väldigt mycket om begär, men den här boken handlar mer om vad man måste ha för att överleva. I Flickvännen väljer Karin en utsatthet åt sig själv genom att leva med en kriminell man, så hon har ju satt sig i den här situationen själv. I första romanen tänker jag att hon gör det för att jagar känslan av autenticitet – att livet ska vara på riktigt. Nu var jag intresserad av ifall det gick att beskriva henne så att man – även om man förstår vad hon gjort – kan känna medkänsla med henne. Och det verkar ju så.
Till skillnad från de andra romaner hon har skrivit kom Den vita staden till lite på slump en sommar när hon skulle vara ledig och delta i intervjuer om 90-talsskildringen Alltings början, vilket bara gjorde henne rastlös. Och runtomkring sig började hon hitta inspirationskällor.
– Jag började intressera mig för utsatthet som ett rent fysiskt rum. Jag var ganska inspirerad av EU-migranter som ber om pengar på gatan. Jag undersökte ett slags glapp mellan det mänskliga lidande som jag såg omkring mig, och ett samhällsideal som handlar mycket om den starka människan som övervinner svårigheter.
– Vår tid är väldigt besatt av personliga berättelser där det kanske finns nederlag, men de finns bara där för att accentuera den här människans styrka eller förmåga.
– Jag upplevde också vid intervjuerna om Alltings början att det samhällsidealet har börjat spilla över på författaren som figur.
Att du fick personifiera framgångssagan?
– Ja, precis. Jag befann mig i ett bisarrt tomrum mellan framgångskulturen och hur jag själv såg människor runtomkring mig som var svaga och ofullkomliga och som ibland hade svårigheter.
– Att jag började om med Karin som karaktär handlade mer om att jag ville slänga mig in i att skriva någonting. Jag tänkte inte att det nödvändigtvis skulle bli en bok, utan jag började för min egen skull.
När Karolina Ramqvist började skriva märkte hon att flera av de teman hon velat väva ihop föll samman ganska bra i den nya berättelsen om Karin.
Det blev också intressant att använda en ny samhällsutveckling som premiss för boken, det som kallas för tillgångsinriktad brottsbekämpning, där olika myndigheter samarbetar. Sekretessen upphävs i det förfarandet för ett litet utvalt antal som tillhör den så kallade gob-listan och som antas ha nyckelpositioner inom den organiserade brottsligheten. Och det är just denna myndighetssamverkan som drabbar Karin i boken efter att John är ute ur leken, sannolikt dödad.
– Jag tycker att det blir en intressant bild av hur ett samhälle bemöter den undre delen av sig självt. Kriminalitet är ett projekt där man lever ett liv som man ändå vill ska vara ganska vanligt, eller i alla fall legitimt på något sätt. Jag är intresserad av zonerna när de här världarna möts, den kriminella och den ”vanliga”, och i Den vita staden möts de i brottsbekämpningen.
– Många har undrat om jag vill straffa Karin, eftersom hon upplevs som en irriterande karaktär i Flickvännen. Men så är det absolut inte.
DN skrev att du med den här boken tar upp kampen med Doris Lessing om det som kallas för kvinnlig erfarenhet med hela registret av kroppsvätskor. Som bara flödar. Är det en konsekvens av att skriva fram utsattheten.
– Ja, det är en konsekvens av att jag vill skriva om behov. Men det är intressant för mig också som blev vuxen i en tid väldigt präglad av konflikter inom feminismen som handlade om kvinnokroppen och biologin. På 90-talet var det nästan som att om man skrev om en kvinna som ammade så föll man in i en biologistisk roll. Det var så polariserat att man nästan inte kunde skildra saker. Det var roligt för mig att få göra det nu.
Från romandebuten har det blivit en serie till synes olika porträtt. Från More fire där en kvinnlig vit turist förhåller sig till sin jamaicanska pojkvän i en vindlande historia om kolonialismens grepp över ett samhälle, till Karin i Flickvännen, över Alltings början där en tonårstjej med författarambitioner låter sig användas som leksak av en betydligt äldre man i ett förnedrande psykologiskt spel. Och nu tillbaka till Karin, som står och fryser med sin bebis i ett snökallt Stockholm. Är det någonting som binder ihop de här karaktärerna?
Ja, menar Karolina Ramqvist. Och när hon ska definiera vad så talar hon om just jakten på autenticitet som hela den rika delen av världen drivs av. Den relativt privilegierade delen av befolkningen, som vill uppleva något som gör att deras liv känns mer ”på riktigt”. Och i den jakten ställs de också inför samhällets maktordningar, som de kanske, eller kanske inte, omdefinierar.
Du återkommer till maktrelationerna – vad är det du vill berätta om dem?
– Jag tror att jag vill berätta att de omvandlas hela tiden, att de är en flytande process. I synnerhet i Alltings början ville jag berätta om det. Jag ville skapa en flicka som på vissa sätt var bortskämd av livet. Om hon möter en man som är betydligt äldre än hon och som objektifierar henne med sin blick på trottoaren så har hon kanske ändå betydligt större bildning än vad han har, kanske vet mer om livet än vad han gör. Jag var intresserad av det, och det tror jag alltid att jag är.
Att allting inte är vad det ser ut att vara?
– Ja, ungefär så.
I våras tog diskussionen om Kulturmannen fart mellan bland annat Karl-Ove Knausgård och Ebba Witt-Brattström. Vad tänker du om den diskussionen? Fanns det en sida som hade rätt?
– Jag tyckte att det var en intressant debatt, jag har varit väldigt trött på det oreflekterade draget i andra kulturdebatter. Det är inte så idéorienterat utan handlar mycket om representation. Här vässade diskussionen fram en del fakta. I kulturjournalistiken finns annars en tendens att inte ägna sig åt journalistik. I några av inläggen blev det ändå tydligt hur jämställdheten på kulturområdet ser ut.
Det som det ändå också handlade om var ju vad man kan skildra som författare. Knausgård menade att hans skildring av en pedofil lärare ändå är litteratur som får stå för sig själv, medan Ebba Witt-Brattström såg en manlig blick bland ett stort antal författare, där unga flickor sexualiserades men deras motiv aldrig var klara, där de aldrig var subjekt.
– Jag kan hålla med båda där, och Ebba Witt-Brattström kom med flera intressanta argument. Men vore det ett krig skulle författaren vinna. Det är grejen med debatt idag. Att man kanske måttar ett slag mot ett konstverk för att skapa en politisk effekt. Men jag skulle inte ta politisk hänsyn i en roman och jag skulle aldrig kräva det av andra.
– När jag var liten och läste böcker minns jag att jag tyckte att karaktärer skulle vara snälla och göra rätt och kunde bli besviken annars. Nu tycker jag att jag ser det draget hos vuxna, som resonerar om karaktärer att ”hon är inte 100-procentigt sympatisk”, som att det skulle vara något dåligt. Det är ett så himla konstigt klimat.
Och det märks mer och mer, tycker du?
– Jag vet inte, jag tycker att det känns som att det har eskalerat genom åren. Det är skrämmande på ett sätt, men samtidigt kanske det är så det är. Samma sak gäller det här med diskussionen på universiteten om förse böcker med triggervarning för att de kan innehålla något som kan verka stötande.
Här hamnar diskussionen i något som Karolina Ramqvist själv upplever som tröttsamt – att hennes romankonst ställs till politiskt, främst feministiskt försvar, trots att de inte är debattartiklar eller politiska program. Hon har ”bytt bord” och även samhällsdebattörer måste få läsas utan hänsyn till sina ståndpunkter när de går in i det skönlitterära skapandet, menar hon.
Men det är lättare sagt än gjort för en person som blev känd för en bredare allmänhet i samband med lanseringen av kultboken Fittstim från slutet på 90-talet, och som för mycket lång tid fick flera av medarbetarna att definieras med det delvis nedsättande epitetet ”mediafeminist”. När Karolina Ramqvist tänker på det i efterhand känner hon sig kluven både till reaktionerna på boken och till projektet.
– Det finns ju många som inte vet vem jag är men som fortfarande känner till Fittstim. Det var ett varumärke. Som vi nog då – i alla fall jag – inte tyckte var helt bra. Jag gillade inte att framställas med andra personer under samma rubrik, som att vi var en enad grupp, en röst, när styrkan i projektet var att det var helt olika röster.
– Jag kände mig anti just då. Framför allt för att Fittstimtjejerna åkte på turné och skrev autografer på tjejers händer. Det var början på mediemardrömmen – med fokus på det personliga och varumärkestänkandet. Det var i sin linda då.
– Sedan var det roligt att Fittstim uppmärksammades. Det sades att det var en viktig bok för unga tjejer – och det var det nog. Men jag tyckte också att man hörde kvinnor över huvud taget, också äldre, som uppmärksammade den.
Men det var startskott för något som inte var så positivt?
– Ja verkligen. Och mediefeminism över huvud taget – den blev ju kallad mediefeminism som ett nedsättande ord. Men idag är feministiska diskussioner väldigt präglade av medial logik och dramaturgi och det gäller all politik. Aktivismen och akademin tar mycket mindre plats. För gemene man är det den diskussion som finns. Och det tror jag är dåligt.
Hur kom det sig att du lämnade journalistiken för att bli författare?
– Jag kunde inte skriva böcker när jag samtidigt var chefredaktör för Arena och kritiker i DN. Det fungerade inte tidsmässigt. Sedan sammanföll det med hela omvandlingen av medielandskapet. Jag kände mig färdig.
– För mig är det lite som för Märta Tikkanen, att jag tog omvägen över journalistiken för att bli författare. Men för mig – även om jag hade en bild av att jag kunde skriva något lite snabbt och enkelt så var det där brödskrivandet svårt. Då är det bättre att jobba med något helt annat parallellt med att vara författare, tror jag.
Så nu är det författandet som gäller – hur tänker du kring din roll som författare då? Hur tror du andra ser på dig och din roll i offentligheten?
– Jag vet inte riktigt. Jag värjer mig verkligen emot när det blir politiska läsningar av mina böcker, men det är kanske motsägelsefullt, eftersom jag tänker mycket politiskt och har mycket åsikter om samhället. Men jag vill ju att romanerna ska läsas som romaner. Och jag tänker att om jag är ansatt av att man läser mina böcker som något slags debattartiklar beror det kanske på att jag har den bakgrunden och har skrivit mer debatterande journalistik. Man kanske inte kan vänta sig alla privilegier på en gång.
I och med lanseringen av Den vita staden upplever nu Karolina Ramqvist att hon blir tvungen att prata mycket om sitt skrivande igen – precis som efter Alltings början. Lite konstigt är det, tycker hon, att ”folk har nog börjat tänka på en författare som någon som pratar och inte någon som skriver”, men nödvändigt därför att pratandet numera är en del av vad som finansierar böcker. Om det var ledan av detta pratamnde som ledde fram till Den vita staden, så bådar det gott för framtiden.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
