Elsie Johansson är borta. Hon blev 93 år gammal. Och jag mötte henne ibland, skrev om henne ibland. Hon utstrålade värme och integritet. Hon hade inget emot mitt sätt att skriva om henne. Hon kallade mig ”akademisk”, vilket knappast var sant.
Särskilt glad var hon nog över att jag uppmärksammade hennes poesi. Lyriken har ingen framträdande plats i det som kallas arbetarlitteratur – dit räknas Elsie ofta. Proletärförfattarna var historiskt sett ganska macho och betraktade poesin som kvinnogöra. Prosan var muskulös, kamplysten, äregirig.
Få kvinnor har tagit plats i arbetarlitteraturens kanon. Det är åtskilliga decenniers glapp mellan Moa Martinson och Elsie Johansson. Var hon en ensam eftersläntrare, en pionjär utan framtid att erövra?
En del av förutsättningarna för arbetarlitteratur illustreras ganska bra, med en tidsförskjutning, av det som blev Elsie Johanssons författarliv. Jag har alltså tänkt att hon kanske var den sista i sitt slag. Arbetarförfattarna levde i en litteraturhistorisk epok med mycket särskilda villkor. Dessa villkor kommer aldrig tillbaka.
Biografier förenklas och mytologiseras. Lite mer troget mot det verkliga såg Elsies karriär ut så här:
Hon tog sig ur sin klass – egendomslös lantbefolkning – genom studier. Realexamen räckte för att starta en klassresa på 40-talet. Hon blev en mycket ung statstjänsteman. Hon steg i graderna på posten. Efter några decennier hade hon chefspositioner. Hon är fortfarande ihågkommen i Facebook-grupper för äldre postfolk. Hon satt allt mindre i kassan på Geijersgatan. Hon skötte internutbildningar hos posten i Uppsala innan hon sadlade om och blev fri författare, något som hon hade råd med.
Hon gifte sig tidigt – ett olyckligt men långt äktenskap. Hennes man blev direktör i ett ganska känt livsmedelsföretag. De bosatte sig i Storvreta, en ganska välbeställd förort till Uppsala. Hon var en etablerad person i det sociala livet när hon debuterade. Lokal media hakade på. Till exempel var lokalradion rejält kulturintresserad i sin ungdom.
Först gavs hon ut på det lilla och smått föraktade lantisförlaget LT som ägdes av bonderörelsen. Hon var förlagskamrat med Lennart Sjögren, en av våra främsta poeter. Det var först när Elsie och Lennart gick till Bonniers – eller värvades – som deras framgångar kom.
Jag är övertygad om att den största delen av hennes publik tillhörde den läsande medelklass som vi numera ser skrumpna ihop till nästan ingenting med själlösa deckare i hörsnäckorna
De rörelseägda förlagen, också arbetarrörelsens, var inga fungerande språngbrädor. Idag är de borta nästan allihop.
Hos det fina förlaget fanns den marknadsföring som hjälpte fram Elsie. Och en känsla för den tidsanda som kunde bära ut hennes böcker till publiken.
Göran Greider har fel när han hävdar att hon aldrig fick fäste i den borgerliga litterära världen. Jag är övertygad om att den största delen av hennes publik tillhörde den läsande medelklass som vi numera ser skrumpna ihop till nästan ingenting med själlösa deckare i hörsnäckorna.
Göran Greider kom för övrigt också på Bonniers och fick nytta av den där borgerliga känslan för marknad. Man ska inte vara rädd för den eller för den borgerliga publiken. Den gillar när man häcklar den. Om man är trevlig och skriver bra kan ett givande samtal uppstå.
Så här har en arbetarförfattarens karriär nästan alltid sett ut. Det krävs en klassresa, mer eller mindre ett avfall. Göran Greider fångar det väl när han skriver om Elsie: ”Hon var en författare som med kärlek och ömsinthet såg tillbaka på det hon befriat sig från.”
Man måste bort från sin klass för kunna skriva om den. Men mer krävs. En offentlighet utanför ursprungsmiljön som tar emot begåvning och ambition måste finnas, en offentlighet med pengar. Kalla den borgerlig om ni vill. Redan på 30-talet tog de stora förlagen hand om arbetarförfattarna med öppna armar.
Den nästan uteslutande kvinnliga medelklasspublik som älskade Elsies romaner om Nancy mindes kanske sin släktbakgrund i Fattigsverige. Känslan var nog mera vemod än vrede. Den var mera privat än samhällelig. Dessutom fanns där ett erotiskt stråk som anknöt till en det sena 1900-talets nya kvinnliga litteratur.
Arbetarförfattarna för snart hundra år sen hade helt andra känslor att anknyta till hos sin publik. Där fanns ilska, utopier, samhällsbygge. En reformistisk arbetarrörelse sökte makten. Folkhemmet var i vardande. Framtiden var ljus och möjlig – något som känns främmande för många idag.
När projektet började infria förväntningarna tappade arbetarlitteraturen kraft. Några av dess främsta företrädare tog andra vägar – och utdefinierades förstås (Martinson, Fridegård, Johnson, Moberg, Ahlin). Mångfald var inget framträdande värde på den tiden. Till sist stod väl bara den ärofulle hjälten Ivar Lo kvar på podiet. Så var det bara en, som i den gamla ramsan. Moa gjorde honom sällskap postumt.
Engagemanget tog andra riktningar. Man upptäckte det som då kallades för tredje världen, men där gick några liberaler i täten (Per Wästberg). Yngre akademiker tog ledning i 68-vänstern. Ju mer man pratade i denna nya vänster om att arbetarlitteraturen måste hållas vid liv, desto tunnare blev den. Lite sekt blev det allt ibland.
Arbetarlitteraturen som praktik framstår alltmer som ett friluftsmuseum där man vårdar gamla redskap men där ingen produktion syns till. Det kan se ut så. Men litteraturen dog ju inte med proletärkulturen. Engagemang och personliga erfarenheter lever vidare hos skrivande människor. Men de är inte tvungna att tillhöra en särskild klass eller omfatta en särskild ideologi för att kunna skildra lidande, arbete, idéer och solidaritet.
Arbetarlitteraturen är en historisk epok, inte en evigt fixerad manual. Den kommer att ha chansen till en plats i kanon, alltså den kanon som läsarna bestämmer och inte regeringen. Men kanon förvandlas ständigt. Ibland är de där författarna skymda av andra. Ibland blir de synliga igen. Just nu kom jag att tänka på dem som föregångare till Elsie Johansson.
