Det är inte en slump att så många författare som trollar med formen och lekar med verkligheten kommer just från Sydamerika. När jag läser den guatemalska författaren Eduardo Halfons roman ”Canción” som nu kommit på svenska blir det så tydligt: Hur historia och litteratur följs åt, hur politiken läcker ut i konstnärliga uttryck och präglar hur romaner skrivs, inte bara vad de handlar om.
Eduardo Halfon är den senaste av de rösterna som når oss i Sverige, lysande översatt av Hanna Nordenhök. Han skriver fiktion om sig själv, berättar om sitt land och sin familj i koncentrerad men ändå vindlande prosa där den ena förklädnaden döljer den andra, men där målet trots det är ett slags kärna av sanning.
”Canción” är smeknamnet på en guerillamedlem som är en av de som kidnappar Halfons farfar en gång på 1970-talet – den av kidnapparna som behandlade honom med vänlighet och respekt. Ett brott sprungen ur en desperation, men likväl ett brott som drabbar en människa som är någons nära, i det här fallet författarens farfar.
Berättelsen om kidnappningen utgör en mittpunkt i romanen, men texten vrider och vänder sig runt den. Den tar avstamp i en tragikomisk sejour i Tokyo dit Eduardo Halfon, eller i alla fall det litterära alter egot med samma namn, blivit inbjuden i egenskap av ”libanesisk författare”. Problemet är att den enda som föddes i Libanon är hans farfar och han gjorde det innan nationen fanns och räknas som syrier i alla rullor.
Så Halfon klär ut sig till arab och spelar rollen av libanes, tills han tröttnar på låsningen vid ursprung och identiteter och lägger ut texten om annat.
En oöverblickbar mosaik av kolonialt förtryck, frihetssträvan, ursprungskulturer, amerikanskt våld och europeiska bildningsideal
Romanen backar sen till barndomen och farfars hus som var ett palats, den fiskar upp tråden kring kidnappningen ur ett minne av hur milismän kom till huset mitt i en släktträff. Den återvänder till Tokyo och den kvinna jaget förälskar sig i där, sedan Guatemalas blodiga samtidshistoria, militärens barbariska slakt på civila med USA:s goda minne, sedan ett möte med en kvinna på en bar, en kvinna som kanske var med när farfar kidnappades och så åter till Tokyo, i en spiral av berättande.
Jag tänker att det är det enda rimliga angreppssättet när världen man lever i är en oöverblickbar mosaik av kolonialt förtryck, frihetssträvan, ursprungskulturer, amerikanskt våld och europeiska bildningsideal.
På det, i Halfons fall, judisk kultur och ett arv från Mellanöstern, allt sammanpressat i en nutida form som påstår sig vara modern. Men hur lever man vidare trots blodet, trots såren och arvet från våldet? Hur förstår man hur all denna ackumulerade kunskap och mänsklig kultur kan resultera i så mycket brutalitet?
Det är frågor man bara kan närma sig genom att berätta bitarna en i taget och vägra gå med på de stora, sammanhängande berättelser som stryker bort allt skevt och sant ur historieböckerna och det allmänna medvetandet.
Eduardo Halfon gör det med briljans och med en skenbar lätthet och han lyckas gestalta så mycket av smärtan och sökandet efter något att hålla i trots allt, på dessa 140 sidor.
