Vad hände med arbetarrörelsens anti-militarism?

För arbetar- och folkrörelserna utgjorde fredsfrågan sedan begynnelsen den främsta av uppgifter. De socialdemokratiska partierna sammanslöt sig över gränserna till Internationalen 1889 med löftet att aldrig låta världens arbetare ta till vapen mot varandra. Folken skulle inte vara kanonmat i herrarnas krig. Det var en stark folklig övertygelse i Sverige där minnet ännu levde av fattigfolkets offer på stormaktstidens slagfält. När Norges vilja till självständighet från Sverige skulle kuvas 1905 var det också arbetarrörelsen som satte stopp. Men med stormakternas världskrig 1914 bröts motståndet och Europas socialdemokratier slöt upp bakom fosterlandsförsvaren.

Minoriteter höll fast vid fredsidén, avrustning och antimilitarism. Några av principiell pacifism, andra i opposition mot klassförtryck. Att undertryckta försvarade sig med vapenmakt var en sak, överhetens krig en annan. För kommunister blev Sovjetrysslands beväpning berättigad – det var ju de förtrycktas stat, trodde de. För anarkister, syndikalister och andra ”försvarsnihilister” var alla stater lika illa.

Med fascismens framväxt i Europa gav antimilitarismen vika. Socialdemokratin godtog, särskilt efter makttillträdet 1932, höjda försvarsanslag. De anarkister och syndikalister som frivilligt stridit i Spanien mot Franco rasade mot de syndikalistiska ledarnas fortsatta antimilitarism. Fascismen kunde bara bekämpas med vapen i hand. ”Beväpna arbetarklassen”, manade Syndikalistiska ungdomsförbundet när Stalin angrep Finland 1939 och Nazityskland invaderade Danmark och Norge.

Så när kriget var över tycktes arbetarrörelsens forna antimilitarism förpassad till historien. Under socialdemokratisk regering byggde Sverige upp en krigsmakt och vapenindustri länge utan motstycke i förhållande till folkmängden. Men höll sig utanför Nato, åtminstone formellt.

Någonstans i rörelsens djup levde dock den antimilitaristiska inställningen kvar som en strävan efter nedrustning, avspänning – och kärnvapenförbud. För knappt fem år sedan kom den till ytan under demonstrationer mot Nato-övningen Aurora på svensk mark och genom Sveriges stöd åt FN-konventionen för kärnvapenförbud – ett stöd som drogs tillbaka två år senare för att inte äventyra militärsamarbetet med USA.

Att antimilitarismen tycks dränkt i dagens vapenskrammel är emellertid en sak. De flesta människors vilja till fred en annan. Och svår att i längden tysta.