”Tunna blå linjen”. Redan valet av titel till Cilla Jackert och Sanna Lenkens dramaserie om en grupp poliser i Malmö är ett ställningstagande. Uttrycket ”the thin blue line” står för den linje som skiljer samhället från ett kriminellt kaos, och som symbol – ett blått streck – kan det bäras på kläder för att visa uppskattning och stöd för polisen.
I seriens värld ter sig polisen dock mest som en klämd liten linje mellan allmänhetens orimliga förväntningar och krav, och buset som de inte kan styra. Kommentarer om polisens arbete från sociala medier visas irriterande ofta i bild och bortsett från ett fåtal stödjande röster är det mest skäll och öppen rasism som uttrycks. Hur svårt polisens arbete är löper som ett tema genom serien. De försöker hjälpa, men när polisen Martin fixar en trevlig handbollsmatch för de unga kriminella uteblir de för att i stället utföra en stöt. Poliserna sätts på olika hopplösa sociala projekt som är lika effektiva som att sätta plåster på ett operationssår.
I världen utanför minns vi ”din lilla apejävel”, ”Nigger Niggerson” och dylika uttryck som just Malmöpolisen ertappats med att använda. Även om det arbetats med ”värdegrunden” sen dess vet vi att svarta i dag utsätts för rasprofilering och kränkande behandling. Abdirisak Shukri Carte berättar på Facebook att han hånades, förnedrades och blev fråntagen sitt körkort i fyra veckor utan någon rimlig orsak. På SVT:s lokalnyheter får vi höra att Benjamin Antwi, ständigt ombedd att visa legitimation, släpades ut från tåget från Köpenhamn eftersom en polis tyckte att hans väska verkade suspekt.
Ingenting sådant visas i serien. Det görs en del hedervärda ansatser att problematisera, men de når inte så långt, och den grupp poliser vi får följa är hyvens medan rötäggen är perifera figurer. Martin, han med handbollen, tycks till att börja med representera den typ av snut som terroriserar invandrargrabbar. Men när vi lär känna honom är han bara en kärlekstörstande nallebjörn. Leah, polisen vars morfar i en tydlig nick till stadens problem med antisemitism, blir förföljd av grabbar som vill ”kasta honom i gasen”, uttrycker motstånd mot arbetet med visitationszoner och blir grundligt ifrågasatt av kollegor. Det är ju också så, får vi veta, att droger och ett stort antal vapen beslagtas i dessa aktioner. Det tas inte ställning.
Som malmöit njuter jag av miljöskildringarna och den ljuvliga, felfria malmödialekten hos många skådespelare. Det finns en hedervärd ambition att skildra polisiärt vardagsarbete. Det är trevligt att polismästaren heter Dragana och kommer från Balkan, men samtidigt finns något av ett önsketänkande i detta, eftersom polismästaren inom verklighetens poliskår brukar heta typ Stefan eller Lars. Och det är kanske just det som är problemet – den polis vi får följa i Tunna blå linjen är polisen sådan man önskar att den var. Upplevelser som Benjamins eller Abderisaks har ingen plats här. Men de borde de ha om vi ska ta serien på allvar.
