Det tydligaste uttrycket för det grundmurade förtroendet för våra institutioner är övertygelsen om att för den händelse vi drabbas av ett livshotande sjukdomstillstånd så får vi hjälp av en högkvalificerad, kompetent och engagerad sjukvård. I synnerhet om den sjukdomsdrabbade är ett barn.
Genom en mardrömslik, självupplevd erfarenhet kan jag idag konstatera att – nej det får vi inte. Och alla människor har inte lika stort värde. Psykiskt sjuka och missbrukare är två kategorier som har ett lägre värde. Det är ett påstående som inte grundar sig på vad som står i våra institutioners ”värdegrund” och ”styrdokument”. Inte heller på vad som sägs av människor i ansvarsposition på den direkta frågan.
Det är ett påstående som grundar sig på hur vissa av våra institutioner de facto agerar. Eller väljer att inte agera.
Vi har fortfarande en högkvalificerad och fungerande vård för livshotande somatiska sjukdomar som cancer, hjärt-kärlsjukdomar och akut traumavård. Men för det allra dödligaste av alla sjukdomstillstånd – det som skördar flest dödsoffer bland unga människor i vårt land – har vi inte en vård som svarar upp mot behovet. Eller mot nöden vilket kanske är ett mer precist begrepp i sammanhanget. Inte bara ifråga om otillräckliga resurser utan även ifråga om kompetens och engagemang.
Vilket dödligt sjukdomstillstånd är det då jag talar om?
Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga (15–24 år) i Sverige och har varit så sedan många år tillbaka. Långt fler än antalet dödsoffer orsakade av somatiska sjukdomar, trafikolyckor, narkotikamissbruk eller gängskjutningar. Sambandet mellan självmord och den skenande psykiska ohälsan bland unga är uppenbart, ett självbevisande faktum. Det är följaktligen ett helt korrekt påstående att psykisk ohälsa är det sjukdomstillstånd som skördar flest dödsoffer varje år i Sverige.
Om man som jag, blir vittne till ett djupt allvarligt missförhållande, ett dödligt sådant, som är okänt för det stora flertalet människor, då är man skyldig att berätta om det. Det har jag gjort i boken ”Det stora sveket – berättelsen om skyddsnätet som inte fanns”.
Att det blev i form av en bok beror helt enkelt på att materialet är så omfattande och så komplex, missgreppen, felbesluten och övergreppen så många att det inte låter sig göras i någon annan form. Bakom valet att göra det i en gestaltande form ligger ambitionen att läsaren ska känna och uppleva fasan, ångesten och vanmaktens förtvivlan när man som förälder förgäves försöker få hjälp för sitt barn som lider av en livshotande sjukdom.
Att det inte står rätt till inom psykiatrin, ätstörningsvården och på socialtjänstens HVB-hem har vid det här laget börjat gå upp för allt fler människor. Men debatten rör sig vanligen på ett generellt plan som fokuserar på brister i systemet och ifråga om riktlinjer. Det resulterar i ett abstrakt och teknokratiskt språk som inte berör, som inte träffar hjärtat eller magen. Jag vill visa och skildra väldigt konkret och i detalj vad som sades av enskilda yrkesutövare (överläkare, psykiater, socialsekreterare) i själva vårdsituationen. Av enskilda yrkesutövare med den oinskränkta makten att fatta beslut som bokstavligen handlar om liv eller död utan att kunna ställas till svars.
Av redan nämnda skäl kan jag inte inom detta utrymme ge mig in i att beskriva det mardrömslika skeende vi tvingades genomleva under nära fem år. Jag kan bara konstatera att vi inte fick hjälp eller adekvat vård av ansvariga vårdgivare inom psykiatrin och ätstörningsvården. Vilket i sin förlängning ledde till båda mina barns död.
Om det brinner går brandlarmet och brandkåren kommer för att släcka elden. Inte för att analysera och klargöra de bakomliggande orsakerna. Det får göras senare, först måste elden bekämpas. Med den analogin kan den skenande psykiska ohälsan och det höga antalet självmord bland unga sägas vara det larmet! Ett larm som har tjutit i högan sky under många år utan att något händer. Varför? Det måste anses som något djupt dysfunktionellt med ett samhälle som inte reagerar och agerar på en alarmerande nödsituation. Att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga är ett omskakande faktum som borde föranleda omskakande åtgärder – av hela samhället – politiken, sjukvården, skolan, media och medborgare. Vilket samhällsproblem kan sägas vara angelägnare att prioritera?
Det handlar inte bara om mer resurser, det måste även till strukturella förändringar och en kvalitativt bättre vård. Två konkreta förslag till åtgärder som kommer att rädda liv om de verkställs:
1. De måste finnas möjlighet till en längre sammanhållen psykiatrisk heldygnsvård för patienter med de allvarligaste och livshotande sjukdomstillstånden. I region Stockholm finns 35 vårdplatser och totalt är det över 20 000 som söker hjälp hos BUP. Alla söker inte heldygnsvård men siffrorna tydliggör ändå den fullständigt orimliga obalansen mellan behov och tillgängliga resurser.
2. Den som lider av svåra psykiatriska problem har regelmässigt behov av återkommande vård hos olika vårdgivare. Av det skälet behövs för varje sådan patient utses en behandlingsansvarig representant inom psykiatrin som har mandatet och ansvaret att samordna och vägleda både patienten, närmast anhöriga och vårdgivare. En ansvarig som kan sjukdomsbakgrunden och som har koll på journalföringen. En ny vårdgivare måste veta om de har att göra med en patient som är suicidal.
De akuta åtgärderna kan inte vänta. Larmet går och samhället måste agera.
Men vi måste naturligtvis också ställa oss frågan vad den skenande psykiska ohälsan har för orsaker. Och jag tror att vi måste gräva djupt om vi ska hitta roten till det onda. Det håller inte att mumla om ”för mycket skärmtid”, ”för mycket stillasittande”, ”pressen och stressen från sociala medier”.
Att suicid är den vanligaste dödsorsaken bland unga måste ses som ett existentiellt problem. Det är inget vi behöver dividera om, det är ett definitionsmässigt faktum. Och ett existentiellt problem bör rimligen ha existentiella orsaker.
Människan är en meningssökande varelse. Som den berömde psykiatern och författaren Viktor Frankl (och Friedrich Nietzsche) konstaterar i sin bok ”Man’s search for meaning”. Den som har ett ”varför” överlever vilket ”hur” som helst.
Vår vilja och vår förmåga att leva i nuet, bestäms av hur vi ser på framtiden.
Om vi berövas vår tro på framtiden, berövas vi även vårt hopp och därmed också meningen med livet. Varje kulturs främsta uppgift är, och har alltid varit, att förmedla en tro på framtiden. Ett hopp.
Det unika med vår tid är att för första gången i historien misslyckas vi som samhälle, som kultur, med att ingjuta detta hopp hos de uppväxande generationerna.
Det är ett missförhållande som rått sedan länge men som har tilltagit i styrka de senaste decennierna. Idag har det nått stormstyrka. Undergångsstämningen är massiv och ständigt närvarande.
Jag tror inte att unga människor med psykiska svårigheter, för sig själva formulerat en insikt om att de saknar framtidshopp och att det är därför de mår dåligt. Men vi lever i en kultur där vi dagligen översköljs med signaler som säger att så är fallet – vi har ingen framtid, det finns inget hopp och därför saknar livet mening.
Det saknas inte starka skäl till ett sviktande hopp om en framtid – klimatkrisen, hotet från AI, krig och politisk instabilitet, växande klyftor mellan fattiga och rika, miljöförstöring, allt svårare att få jobb, allt svårare att få en bostad – problemen är svåra, många och allvarliga. Men problem behöver inte resultera i uppgivenhet.
Uppgivenheten, avsaknaden av hopp är farligare än problemen i sig. I grunden är uppgivenheten, avsaknaden av framtidstro den drivande destruktiva kraften även inom andra samhällsproblem – som gängkriminalitet.
Vi behöver som samhälle, som kultur, mobilisera all kraft för att skapa en tro på framtiden, en gemensam idé om att problemen är möjliga att övervinna och att det är just det – att övervinna problemen – som är meningen med alltihopa.
