Är det din familj?
– Nej, det är bilder jag har hittat på gatan.
20 års samlande. Joakim Pirinen tar loss en av bilderna, säger skämtsamt att den slipsklädda mannen på den ser ut som en kommunist. Och jo, till och med ultraljudsbilderna har han hittat. Något fundersamt lägger sig över Joakim Pirinens ansikte när han betraktar dem. Sedan häller han upp en kopp snabbkaffe och sätter sig på skrivbordsstolen.
Fåglar är dinosaurier som svikit sina ideal.
Joakim Pirinen gillade meningen som plötsligt ploppade upp. Den passade perfekt till en skiss med småfåglar. Enbildsillustrationer som denna ges ut på förlaget Kartago i oktober. Boken Att misslyckas som människa innehåller knark, sex, livsvisdomar och så lite färg i Joakim Pirinens vanligtvis så svartvita värld.
– Jag är väldigt inspirerad av Sara Granér. Hon är min idol. Hon är helt hämningslös med sina färger. Plötsligt bara: Det ska vara gult här, under armen på figuren, och så blått här. Jag ville rita som hon.
En hippie från rymden
Han förklarar att han använder sig av färgpennor och akvarell.
– Jag missade lite tåget med att färglägga i dator, det är ett jäkla handikapp. När jag började teckna där på 70-talet så fanns det ingen chans att tidningen Galago skulle ha råd att trycka i färg.
Jag är född ur ett svart ägg.
Tanken kom när Joakim Pirinen gick nerför trapporna vid sitt kontor. Han var född ur ett svart ägg och det skulle också få namnge den nya pocketboken som släpps samtidigt som Att misslyckas som människa. Den kommer att innehålla skisser som han gjort mellan de större jobben under åren.
– Jag gjorde någon en dag som såg ut som en hippie, som pekade så här och såg lite pretentiös ut. Som en hippie från rymden ungefär, fast en nalle. Vad ska han säga för något då, tänkte jag. Och så nästa morgon när jag kom till jobbet så satt han kvar här på ritbordet, och då sa han: ”I framtiden, då kommer det inte att finnas någon framtid”. Wow!
40 år av ensamhet, det är namnet på Joakim Pirinens nya jubileumsutställning som ställs ut på Seriegalleriet i Stockholm fram till den 25 maj. Titeln är en ordlek på Gabriel García Márquez klassiker, men också en sammanfattning av det faktiska tillståndet. Joakim Pirinen trivs bäst när han får jobba själv.
– När jag sitter och ritar och tänker, då känner jag mig aldrig ensam. Men så fort jag slutar och går ut ur lokalen kan jag känna en våldsam ensamhet komma emot mig. Jag är frånskild och har barnen varannan vecka. När de är hemma är det inga problem.
– Jag undrar det, varför känner jag mig inte ensam när jag jobbar? Jag har frågat runt och någon sa det att ”det är för att du har så roligt när du ritar”. Men så jävla roligt är det inte att sitta och tuscha. Det är väldigt lågintensivt roligt i sådana fall. En annan kollega sa att det är för att man kommunicerar i förskott med sin tänkta publik.
Han har testat att sitta med andra – det funkade inte alls. Ett tag på 90-talet delade Galago, som Joakim Pirinen var med och grundade och tidigare jobbade på, en gemensam lokal med några andra tidningar.
– Det var kaos. Göran Greider satt i källaren och kedjerökte. Och när jag kom på morgonen då hade någon ofta suttit i mitt rum och rökt och flyttat på pennorna. Det förlamade mig fullständigt.
Om tushandet ”är som att köra tåg när rälsen är lagd” är skissandet en daglig ångest. Joakim Pirinen säger att han tecknade fort som fan i början av sin karriär, var stressad och nervös. Nu tycker han snarare att det blivit svårare att släppa loss. Det är viktigt att få till händerna och att hudvecken blir perfekta.
– När jag ska skissa så måste jag vara utvilad. Varje gång jag ska börja känner jag en ångest, som inför ett fallskärmshopp. Och sedan orkar jag ungefär 40 minuter, det är ungefär som att man dök eller någonting. Sedan måste jag sitta och flämta och bara stirra ett tag. Den här ångesten jag känner, den är ju onödig egentligen. Det är ju bara att sudda ut om det blir dåligt, säger jag till mig själv.
Ibland lyssnar han inte.
– Det är så där ”jag vet inte om du ska få kicken i dag eller inte”. Kan jag få sparken av mig själv?
Nallen Beppo är den av Joakim Pirinens karaktärer som han identifierar sig mest med. Han beskriver honom som känslig. Beppo dök upp för första gången på 80-talet.
– Då var jag jävligt offentlig, när jag hade gjort Socker-Conny. Riv och slit var det, och då tappade jag helt självförtroendet och uppfann den här väldigt enkla figuren i stället. När jag tar till honom kommer jag oftast djupast i mitt undermedvetna.
Socker-Conny dök upp för första gången i Joakim Pirinens debutalbum Välkommen till sandlådan 1983. Namnet kom från en vaktmästare som tyckte att man borde kunna få extra socker i kaffeapparaternas choklad och de första seriesidorna inspirerades av en vän till föräldrarna som ifrågasatt varför ett dödsbud nödvändigtvis behövde ges på en lördag morgon. Men mest känd är Socker-Conny för sin devis ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad!” En bullrig, kaosartad figur.
– Jag läste om den och blev förvånad över hur rasistisk den var, det hade jag glömt. Men en sådan figur nu, han skulle bli Sverigedemokrat direkt. Jag blev uppringd jättemånga gånger när de hade sprungit runt med järnrör, säger Joakim Pirinen.
Var det journalister som ringde?
– Nä, vanligt folk. Det var mycket skåningar som ville att jag skulle säga något. ”Det var du som gjorde det här med järnrör, nu springer de runt med järnrör. Har du något att säga om det här?” Nä, jag kom inte på något roligt.
Joakim Pirinen blev så trött på Socker-Conny att han dödade honom i en fiktiv intervju i Galago 1989. Inför dödsbädden var karaktären nyfrälst och samhällsanpassad, en tillvaro han lämnat när han senare kom till liv i nya seriealbum.
– Han lever i en skuggtillvaro fortfarande, det gör han.
Joakim Pirinen visar en skiss på omslagsbilden till Att misslyckas som människa. Han testade med Döda paret och några andra av sina figurer först, men Socker-Conny gjorde sig bäst i soffan på omslaget.
– Ibland har man tur. Han satte sig, han ville vara med.
Joakim Pirinen vet att det fortfarande händer att han går över andras gränser för vad som är okej att skämta om. Det är inte meningen.
– Jag har verkligen fått kämpa med att brotta ner en del skämt för man vill absolut inte skämta om transsexualitet och så där, eller ordet hen. Jag vill inte skämta om det som är politiskt korrekt.
”Dåliga appar inne i huvudet”
I dag är däremot känslan av riv och slit från Socker-Conny-tiden förbi. Men då och då händer det att folk känner igen honom. De är snälla, tackar och ibland får han en skiva. Jo, faktiskt, det händer någon gång ibland, säger han.
Joakim Pirinen är själv musikintresserad och gör skivor med text- och ljudkompositioner tillsammans med en vän på fritiden. Andra gånger läser han korta texter ”på diverse obskyra revyer”. Joakim Pirinens mångfacetterade bakgrund rymmer också noveller och prosaböcker, men inget har roat honom så mycket som serietecknandet hittills. Vissa dagar kan han komma på 20 idéer, men då blir han också liggande i soffan nästa dag. Joakim Pirinen beskriver det som en slags ekonomi i nervsystemet.
– När jag går på gatorna måste jag översätta dem till danska. Jag har mentala ticks, dåliga appar inne i huvudet.
Joakim Pirinen har finskt påbrå. Fadern kom som krigsbarn till Sverige och fick så småningom jobb som tandläkare, mamman var studierektor. Joakim Pirinen själv kom till världen en majdag 1961 och växte upp på Lidingö utanför Stockholm. Hans familj spelade en avgörande roll i vad som skulle bli bland de roligaste kreativa projekt Joakim Pirinen tagit sig an.
Han öppnar en av de två lådorna som står på kontorsgolvet. Färgglada pärlplattor lyser igenom den ljusa plasten, han fiskar upp en av dem. Det är en uppochnedvänd prinsessa.
– Min mamma, barnens farmor, hade köpt en sådan här prinsessa för att göra små prinsessor med min dotterdotter. Min äldsta son tyckte att det var så jävla löjligt, prinsessor var inte hans grej. Så han vände på dem, så här, och så gjorde han ett monster med jättestort huvud och pyttesmå ben.
Joakim Pirinen tyckte att sonen var genialisk och försökte förgäves få honom att göra fler när den första gått sönder. Det slutade med att Joakim Pirinen gjorde en egen, och sedan en till och en till. Alla med olika motiv. Efter något år hade han gjort flera hundra stycken. De hängdes upp i utställningssalar och blev till illustrationer i boken 333 pärlplattor av Joakim Pirinen.
– Jag tycker själv att det är ett riktigt mästerstycke i kreativitet. Gör om det om ni kan, tänker man. Det var väldigt roligt att hålla på med färg också.
Figurerna blir levande
I seriebranschen är inte lägre tryckkostnader för färgsidor den enda utvecklingen som skett under de år som Joakim Pirinen varit verksam.
– På 80-talet och in på 90-talet var det en riktig guldgrävartid, sedan var det en svacka. De som hade ett överskott på tålamod och som kunde sitta i åtta timmar nästan orörliga ägnade sig åt datorer i stället. Nu på 2000-talet är det en explosion av kvinnliga tecknare, det måste vara nästan världsunikt vad många tjejer det är som håller på. Det är spännande.
Martin Kellermans Rocky är en av favoriterna, men överlag har Joakim Pirinen svårt för vågen av självbiografiska serier. Han har även provat på genren själv.
– Jag gjorde det för att kolla hur det var, alla andra höll på i slutet av 90-talet. Men jag tyckte näe, nä … Jag förstår inte poängen med att vilja dubblera sig. Nä, man kan ju sprida ut sig på 50 personer i stället då och göra en hel stad av sig själv och älta sina egna problem. Jättetråkigt.
Joakim Pirinen föredrar sina påhittade figurer och uppskattar dem som mest när de återkommer i längre serier.
– Man kommer figurerna så nära. De blir levande liksom.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
