Finn Mackay: Transkriget är en högerfälla

– Man vill ju skratta – om det inte vore så allvarligt, fortsätter Mackay. 

– Premiärministern kunde ha talat om ekonomisk kris, hälso- och sjukvård eller vad vi ska göra åt en havererad flyktingpolitik. Men nej, det blev det här – som om politiskt kaos kan gömmas genom hänvisning till en könsordning från förr, säger Finn Mackay från en bekväm fåtölj i en ljus hotellobby i hjärtat av Södermalm. 

Mackay har just landat från Bristol för en kortvisit i Stockholm, inbjuden av genusvetenskap på Södertörns högskola, för att fördjupa samtalet om genus och kön i en lite mer komplicerad tappning än den brittiska offentligheten vant sig vid. 

I Finn Mackays nyutkomna ”Female Masculinities and The Gender Wars – The Politics of Sex"framträder inte bara de samtida rörelser och krafter som är på tårna i kampen mot ”upplösningen av könen”. Mackay avtäcker även orsakerna till dagens polarisering genom en omfattande undersökning över tre decennier av feministisk och queerpolitisk aktivism.

Det är en utveckling som framträder i olika form, med olika styrka över stora delar av Europa idag. Men Storbritannien och USA sticker ut. Där har, för att använda Mackays ord, situationen löpt amok

Det är tyvärr ingen överdramatisering att kalla det som pågår för genuskrig

I USA har över 20 delstater passerat någon form av lag som syftar till att kringskära möjligheten till könsbekräftande vård för unga människor. Ett hundratal lagar har skapats med syfte att hindra transpersoner från möjligheten att utan myndigheters inblandning förändra sin könstillhörighet eller som förbjuder skolundervisning som inkluderar transfrågor.

I England har flera rättegångar ägt rum, som handlat om förtal och felköning. Debatten i sociala medier har varit uppskruvad och hatisk. På gatorna har fysiska sammandrabbningar skett vid demonstrationer. 

– Det här är en högst konkret debatt med ett högt pris för de inblandade. Det låter kanske överdrivet med krigsanalogin, men det är tyvärr ingen överdramatisering att kalla det som pågår för genuskrig, konstaterar sociologen torrt. 

I Mackays undersökning avtäcks tre orsaker till dagens könsångest. 

Det handlar om förflyttningen av queera frågor in i majoritetskulturens ljus, om att sociala medier fått ersätta allt mer av de fysiska rum som förut utgjorde grund för svåra och komplicerade diskussioner om genus, kön och sexualitet. Och det handlar om historia och den radikala feminism som växte fram under 60-talet och som idag – felaktigt enligt Mackay – utpekas som queera och transpersoners huvudfiende.

– Jag vill inte romantisera en tid. Människor var lika arga och upprörda då som nu och slet varandra av scener, mobbade varandra. Men vi satt ändå där, säger Mackay. I rummen med vår aktivism. Vi ordnade festivaler, forum och demonstrationer. 

Den feministiska rörelsen har alltid varit bred och haft inneboende konflikter, något som idag delvis glömts bort.
– Transpersoner, likväl som politiskt lesbiska, queera aktivister och bögar – alla har bidragit till den feministiska kampen. Idag är det som om alla de komplicerade och viktiga diskussioner vi hade är långt borta, säger Mackay.

Mackays undersökning är inte bara ett försök att visa den mångfald av aktivism som tre decennier av feministisk och queer politisk organisering inneburit. Det är också en personlig berättelse om samma tid och om att ständigt befinna sig i rörelse, vad gäller sexualitet, kön och identitet.

Genom åren har jag rört mig med alla möjliga identiteter, flata, butch, queer och transmaskulin

– Som liten var jag tomboy, betraktad som pojke i den skotska lantliga miljö där jag växte upp. Genom åren har jag rört mig med alla möjliga identiteter, flata, butch, queer och transmaskulin. Jag har inte sökt mig till den könsbekräftande vård som idag finns. Det beror på att jag har det man kallar ”medicinsk fobi”. Jag har förlikat mig med att leva med en könsdysfori som del av mitt liv. Så länge man blir bemött med respekt är det mindre viktigt vilket pronomen som används.

 Erfarenheten av att befinna sig i en mellanposition, mellan kategorier och identiteter, är något som Mackay återvänder till. Det är ett användbart perspektiv som ger möjlighet att betrakta samtidens polarisering från annat håll. I sin undersökning lyfter Mackay fram den andra vågens feminism, en tid som förde med sig en stark aktivism och organisering som saknar motstycke. Framförallt innebar den starten på och framväxten av den socialistiska och radikala feministiska teori som kallas radikalfeminism. En teori som Mackay ännu omfamnar som konkret strategi och för vad den bidragit med i historien. Det handlar, enligt Mackay, om alternativa familjekonstellationer, skapandet av en antikrigsrörelse och om hur kön ska upphöra som en grundläggande kulturell markör. 

– Radikalfeminismen är en revolutionär rörelse som förde med sig en befrielse också för transpersoner och lesbiska som i högsta grad bidragit till rörelsens framväxt. 

 Idag är samma politiska teori betraktad som fienden, konstaterar Mackay med en djup suck. Den benämns som drivkraften bakom den transfientlighet som brett ut sig och som i England nu samlas i en allt spretigare rörelse som kallas genuskritisk. 

Gender criticals är en rörelse som sällan eller inte alls har med feministisk historia att göra

Inget kunde var mer fel.

– Gender criticals är en rörelse som sällan eller inte alls har med feministisk historia att göra. Att den sammankopplas med en viktig feministisk teori är inte bara vilseledande, det skapar ett problem i vår förståelse av vad det är som har orsakat den kris vi befinner oss i vad gäller samtalet om kön och genus. 

 Finn Mackay har under 25 år ägnat sig åt ett hängivet och konkret arbete utifrån den radikalfeminism hen ser sig som en självklar del av.
– Radikalfeminismen har absolut sina problem, där finns transfientliga röster och den kräver, liksom all teori, nya uppdateringar – men som utlopp för konkret aktivism är den oslagbar, säger Mackay som själv har grundat Ta natten tillbaka-marscher i London och skapat policys och organisering runt skyddade boenden i arbetet mot mäns våld. Ett arbete som i England går under namnet Domestic Abuse Service och vars förutsättningar de senaste tio åren har förändrats i grunden.

– Idag drivs merparten av skyddade boenden av privata aktörer med en ökad otrygghet och osäkerhet som konsekvens. 

Men få känner till förändringen. Många tror att skyddade boenden för våldsutsatta ännu består av hus där kvinnor lever med sina barn och delar hushåll. 

– Det finns knappt några sådana boenden längre, som drivs av den feministiska rörelsen, vilket har skapat en stor otrygghet. I skuggan av denna underfinansierade sektor har en ny fiende uppstått: transkvinnan som anses besatt av att ta sig in i kvinnors separatistiska rum. 

– Det handlar om skrämselpropaganda. En man behöver inte identifiera sig som kvinna för att finna vägar att hota eller utsätta en partner för våld. Det händer tyvärr ändå. Det patriarkala våldet är tyvärr inte på utdöende, tvärtom, konstaterar Mackay. Men att skylla utvecklingen på en redan utsatt grupp transkvinnor och betrakta dem som orsaken till att en sektor utarmats, är enfaldigt.

– Det är varken radikalfeminismens aktivism och konkreta projekt eller transpersoner som ligger bakom den ekonomiska utvecklingen och politikers beslut om nedskärningar. 

Det är en motsägelsefull och komplicerad utveckling vi befinner oss i, är Mackays poäng. I en sådan måste vi försöka ta oss förbi de allra enklaste villfarelserna och se igenom den retorik som så lätt tar över. 

Mainstreamkulturens intåg i queer- och gaykultur och transpersoners ökade synlighet är det tredje spåret i Mackays undersökning. 

För snart tio år sedan publicerades en omtalad artikel i Time Magazine under rubriken ”The trans tipping point”, en publicering som fick stort genomslag och vars syfte i grunden var välvilligt: att visa den nya könsöverskridande representation som blivit en allt tydligare trend i populärkulturen.

Men som med så mycket annat i vår tid kommer ett stort genomslag och majoritetskulturens uppmärksamhet också med en backlash, säger Mackay.

– Ökad synlighet ger ökad medvetenhet och viktiga insikter om vad det innebär att leva med könsöverskridande eller som transperson. Men konsekvenserna av synlighet och att allt fler bjuds in att diskutera, innebär samtidigt att människor och krafter reagerar emot, anser att det har ”gått för långt”.

– Det som en gång utgjorde ett närmast eget språk, med diskussionen i slutna rum, utan inblick, förändras när det tolkas med majoritetskulturens blick. 

Erkännande och rättigheter kan vara grundläggande och högst nödvändiga. De har gett många människor en ökad frihet. Men något annat har också gått förlorat. En radikalism som vi måste arbeta för att hålla kvar, menar Mackay. 

Varje generation måste formulera sin egen politiska vision men uppmärksamheten från makten är något man alltid ska vara försiktig med

Hen kallar tiden vi lever i för ett post trans-landskap. En tid där vi fått mycket, men också förlorat något annat. Alla de samtal och konversationer om gränser och hur vi utmanar dem vad gäller flyktingpolitik, sexualitet, ja, varenda diskussion om hur en människas identitet är i ständig rörelse är exempel på sådant som alltid varit del av en queer scen.

– Glöm aldrig det! De var queera, de var feminister, också när de inte bevakades av stora mediehus eller uppmärksammades av en premiärminister. Varje generation måste formulera sin egen politiska vision men uppmärksamheten från makten är något man alltid ska vara försiktig med.