Att öppna just den dörren blev också den tidigare partiledaren, Anna Kinberg Batras, fall.
Förhållandet till rasismen, till den extrema nationalismen och antidemokratin har präglat det moderata – det är faktiskt ett av de namn som övervägdes från början – partiet sedan grundandet 1904, i ett försök att ge de protektionistiska godsägarintressena och ämbetsmannaintressena en modern gestalt.
Allmänna valmansförbundet, som riksorganisationen kom att heta, var de första 30 åren mest en samlande punkt för en mängd olika grupperingar under olika namn och med olika syfte i alla möjliga valda församlingar inklusive de båda riksdagskamrarna.
Det var inte som arbetarrörelsen eller bonderörelsen en folkrörelse byggd på självorganisering, inte heller som de liberala frihandelsvännerna ett samlingsnamn för idealistiska jurister och publicister och intrigerande affärsmän. Det var snarare ett organisatoriskt kaos som gav utrymme också för progressiva inslag, till exempel var det just högern som bildade det första politiska kvinnoförbundet, 1912.
Den samlande punkten var egentligen staten, och allt vackert, ungdomligt och framåtriktat som förknippades med den.
Inom partiet fanns många militärer, och kring unionsupplösningen 1905 hetsades det mot Norge på ett sätt som kunde slutat illa. Efter Rysslands krigsförlust mot Japan samma år startades istället en insamling för inköp av ett pansarskepp för den händelse att ryssen skulle vilja vända sig västerut istället och 1914 åstadkom monarkin, högern och bönderna nära nog en statskupp genom bondetåget som avsatte den liberala regeringen (trots att arbetarrörelsen svarade med ett mycket större tåg några dagar senare).
Det svenska högerpartiet grundades under den period när den svenska eliten hoppades att Tyskland skulle kunna utgöra ett stöd mot en fruktad rysk expansion, och har sina rötter där. Den främste uttolkaren av dessa stämningar var geografen Rudolf Kjellén, som skapade begreppen geopolitik och nationalsocialism (däremot inte folkhem, det gjorde andra konservativa). Det var i hans idévärld, där stater gavs mänskliga drag och uppfattades befinna sig i en ständig kamp, som den första moderna generationen konservativa skolades. Men gränsen drogs hos Kjellén vid den rena rasismen och antisemitismen. Bland hans studenter fanns Gunnar Myrdal, som införde ett konservativt element i socialdemokratin, han var också nära vän med Hjalmar Branting. Där fanns också marinofficeren Arvid Lindman, som 1913 blev Valmansförbundets ordförande.
Starkt inspirerat av Kjellén bildades Sveriges nationella ungdomsförbund, SNU, i Malmö 1915 (av Lundastudenter). De såg sig som Valmansförbundets ungdomsorganisation, men var tidstypiskt nog oberoende.
Kjellén dog 1922 och i början av trettiotalet skaffade sig ungdomsförbundet en kamporganisation i stålgrå skjortor och uttryckte förståelse för utvecklingen i Tyskland och Italien. Den där gränsen mot rasism och antisemitism var inte lika tydlig längre.
Den 15 juli 1934 fick Arvid Lindman nog och i ett berömt tal vid Ulvåsa slott nära Motala tog han avstånd från SNU och från Nazi-Tyskland och förklarade sin lojalitet med den parlamentariska demokratin. Strax efter utropade sig SNU vid ett stort möte i Karlstad som en självständig organisation, Sveriges nationella förbund, som fram till 1936 kom att representeras av tre ledamöter i riksdagen, avhoppade från Valmansförbundet.
Vill man hitta det svenska moderata högerpartiets själ, som partiet självt ser det, är det i Lindmans Ulvåsatal. Det innebar inte att gränsen mot nazism och fascism definitivt var stängd. Redan vid kommunalvalen 1935 förekom ett omfattande samarbete på lokal nivå.
Författaren Ola Larsmo har i boken ”Djävulssonaten” (2007) visat hur en lång rad nazister efter kriget kunde göra karriär i partiet och dess stödorganisationer finansierade av näringslivet. Ja, och så Batra och Kristersson då. Men man kan ha en själ även om det gör ont i den. •
