När jag frågar hur det är att åldras lutar hon sig framåt.

– Där har du något att se fram emot, Rebecka. Det är roligt nästan jämt – utom när det gör ont. Det gör plötsligt ont att resa sig. Jag fick en slemsäcksinflammation i höften i förra veckan. Men förutom det, så är det en av de bästa tiderna i livet!

Dras inte ner

Majgull Axelssons författarskap har genomgående tagit sig an livets orättvisor, utsatthet och maktmissbruk. Hennes huvudpersoner är människor som har det svårt och som blir illa behandlade. I senaste boken ”Ditt liv och mitt” gestaltar hon om hur den utvecklingsstörde Lars skickas till anstalten Vipeholm Lund där han utsätts för övergrepp, till och med efter sin död. Näst senaste boken, ”Jag heter inte Miriam”, handlar om romer i koncentrationsläger. Den August­prisvinnande ”Aprilhäxorna” tar sig an hur cp-skadade Desirée lämnas bort på en institution på 1940-talet. Och debut­romanen ”Rosario är död” är nog den starkaste bok jag läst, om barn i sexhandel. Jag minns hur jag grät floder när jag läste den. Hur jag tvingades hantera förtvivlan.

Jag berättar för Majgull att det även händer mig att jag gråter när jag researchar ämnen jag skriver om. Värst var det nog när jag skrev om döden på jobbet och läste en rad domar där människor saknat skyddsutrustning och ramlat från tak eller dragits in i farliga industrimaskiner och dött. Det fyller mig med sorg.

Så är det inte för Majgull Axelsson, trots de tunga ämnen hon tar sig an.

– Jag dras inte ner, säger hon och skrattar. Jag gråter inte, jag svär.

Men hon tillstår att det faktiskt händer att även hon gråter under en skrivprocess. Det brukar ske i varje bok, när hon arbetar med slutkapitlet.

– Det är min separationsångest.

Majgull Axelsson svär och tillåter sig att bli arg. När jag frågar om ilska över orättvisor är en motor i författarskapet svarar hon:

– Absolut! Vrede brukar jag säga. Jag måste vara ordentligt förbannad över något, då kan jag skriva och då kan det gå fort. Men skrivprocessen är bara glädjefylld.

Den senaste boken vi nu ska prata om, ”Inställd resa från Sabarmati” som kommer i oktober, tog henne dock tre år. För Majgull Axelsson har hittat en metod där hon efter intervjuer och research inte skriver mer än högst två sidor per dag.

– Jag skriver ganska långsamt. Berättandet är så pass intressant och det tar över. Numer är jag van vid att boken bestämmer över mig och jag låter det hända. Nästa dag läser jag igenom det jag skrivit, redigerar, korrigerar, kortar. Jag syr med efterstygn, allt eftersom. Det passar mig.

Rasismen är orimlig

Vreden som ligger bakom ”Inställd resa till Sabarmati” bottnar i rasism. En väninna berättade om vardagsrasismen hon utsätts för och det lämnade inte Majgull Axelsson. Vardagsrasism, hot och våld och en frågeställning om att vi lever i demokratins skymningstid är en röd tråd i den kommande boken. Så hur kommer det sig att en 73-årig svenskfödd tant berörs så starkt av rasismen?

– För att den är orimlig. Vi vet alla att människor instinktivt tolkar den genetiska koden och att när du ser en främling blir du rädd, tar ett steg tillbaka. Men du har en hjärna att tänka med, du vet inte om människan är farlig, du måste undersöka den saken först. Livet har lärt mig att inte ge efter för impulser som skräck och rädsla.

Meera är en av bokens huvudpersoner, hon adopteras som barn till Sverige och får i stället namnet Fatima. Men en rad psykologiska hinder, där rasism är ett, står i vägen för att adoptivföräldrarna ska ta in Meera som sitt barn i sina liv. Så småningom hamnar hon i stället hos sin mammas kusin Lykke, en lärarinna i Nässjö, som blir den som ger Fatima villkorslös kärlek. Relationen mellan dem är den viktigaste i Lykkes liv och kärleken mellan dem är ömsesidig.

Trots det; så fort Fatima fyller 18 år bryter hon upp, lämnar Nässjö, Lykke, adoptivföräldrarna och vardagsrasismen. Hon tar tillbaka sitt ursprungliga namn Meera och bygger sitt liv, utan att meddela Lykke vart hon tagit vägen, utan att se tillbaka. Det är hårt. Lykke lämnas med känslan av att hon är en mor som inte är en mor. Med en dotter som inte är en dotter.

Jag frågar Majgull Axelsson om det var nödvändigt för Meera att överge den enda vuxna som hon faktiskt kunde lita på.

– Hon straffar Lykke, men Lykke är inte den skyldiga. Det var nödvändigt för Meera att göra sig fri på riktigt, ta hela steget tillbaka från en småaktig rasism.

Om de någonsin försonas kan vi låta vara osagt, för att inte spoila läsupplevelsen. Men det intressanta är att i Majgull Axelssons roman känner ingen av dem bitterhet, vilket kan tyckas ganska unikt.

– De bearbetar det på var sitt håll och de vet att det inte finns någon skuld. Meera vidhåller inom sig själv att uppbrottet var nödvändigt. Och Lykke är visserligen skarp men hon är inte bitter. Det är skönt.

”Jag biter mig i tungan”

Majgull Axelsson gör klart för mig att det inte finns några förlagor till huvudpersonerna i hennes bok, de är helt fiktiva. Verklighetsbaserade är i stället husen. Det är ett särskilt intresse hon har, att hitta verkliga hus där fiktionen utspelas, och i ”Inställd resa från Sabarmati” har hon valt två villor, där Lykke och hennes vän Rosmarie bor grannar, som hon själv tyckte mycket om under sin uppväxt i Nässjö. Där hade hon velat bo.

Men jag kan inte låta bli att fråga om inte Lykke har ganska många likheter med sin författare.

– Ja, hon liknar mig på många sätt. Hon är som jag, ofta lite skarpare än hon egentligen avser. Jag ser det hos mig själv, jag kan låta för drastisk när jag kommenterar folks beteende. Jag biter mig själv i tungan, säger hon – och skrattar.

Lykke frågar sig: Blev hon en misslyckad mamma, eftersom hon helt enkelt inte var mamma? Vad svarar du?

– Nej. Det var inte det som gjorde att det här gick fel. Trots att hon är den kraftfulla figuren i Meeras liv så är hon väldigt rädd för Meeras känslor. Hennes smärta, den kan hon inte hantera, då drar Meera sig undan. Där öppnas klyftan mellan dem.

Barndomen präglar livet

Ett annat återkommande tema i boken är hur barn som växer upp kan hållas tillbaka av föräldrarnas förväntningar på dem, att ”bli” det föräldrarna vill, i form av yrkesval och val av partner.

Jag frågar Majgull Axelsson om det spelar roll att boken utspelar sig på en mindre ort. Är det svårare att stå upp för sig själv i en sådan miljö?

– Nej, det tror jag inte. Jag tror att det är väldigt bra att växa upp i ett mindre samhälle. Mina barn har vuxit upp i Stockholm, medan jag har vuxit upp i Nässjö. Det jag kan se är att i en mindre stad, så fick man en väldig överblick, både av klasser, en insyn i hur klassamhället är konstruerat, men också mera i detalj om hur olycka och framgång kan prägla människor i ett samhälle.

Men i det lilla samhället pratar människor mer om vad andra gör, det skvallras och sätts etiketter. Fungerar inte det tillbakahållande?

– Det tror jag inte, i det här fallet. Lykke skiter i vad andra tycker.

Däremot är Majgull Axelsson övertygad om att barndomen präglar oss alla och att den påverkar oss genom hela livet, oavsett var och hur vi vuxit upp. I boken brottas en bifigur, läkaren Martin, särskilt med relationen till sin mamma.

– Varför det är så kan jag inte svara på, men att det är så är jag fullständigt övertygad om. Min mamma har varit död i 23 år, men jag tänker på henne varje dag. Jag har läst vetenskapliga artiklar om minnet och det visar sig att vi har en minnespuckel som startar i 12-årsåldern, fram till ungefär 23–24. Precis så är det för mig! Jag kan säga exakt vad som hände, nästan dag för dag under de åren, men 30-årsåldern och framåt, det flyter hit och dit. Hjärnans synapser är ju konstruerade så att de minskar efter puberteten. Vi vet att minnet är så oerhört inställt på de unga åren. Det präglar oss som vuxna.

Tre nazi-flaggor

”Inställd resa till Sabarmati” har dessutom ett inslag av kriminalroman. Lykke blir nerslagen, så illa att hon hamnar i koma och utslagen i månader. Polisen framstår i boken som totalt ointresserade och okunniga. I slutänden är det Lykke och Rosmarie som får utreda brottet.

Romanen kommer ut i en tid då politiker, lärare, socialarbetare, journalister – och många andra grupper – hotas, hatas och i vissa fall utsätts för våld. Majgull Axelsson förklarar att detta perspektiv var nödvändigt för berättelsen.

– Väldigt många fall utreds inte av polisen. Det finns inte vittnen och det finns inget att ta på, så är det för väldigt många brottsoffer. Det är rena rötan att Rosmarie ser en nazi-flagga och får en ledtråd att nysta i. Jag läste när jag skrev boken, att i Blekinge hade man hissat tre nazi-flaggor på samma dygn. Det här händer.

Alla Majgull Axelssons romaner klarar det så kallade Bechdel-testet med goda marginaler. Minst två kvinnor som pratar med varandra om något annat än män. Är det medvetet?

– Ja, det är medvetet. Jag tycker att det är så fånigt att beskriva kvinnor i relation till män och kärleksförhållanden. Vi är så mycket mer!

På köpet blir det en tanternas revansch, ville du förmedla det?

– Det är klart! Jag skäms inte för att jag är tant. Jag vid­håller att det är tanterna som bär upp ett samhälle. Oavsett om det handlar om krig eller andra oroligheter i ett samhälle så är det tanterna som upprätthåller kontinuitet, kokar soppan och som vågar ställa sig framför hotfulla människor, för att skydda de svagare.

Vems ansvar är hoten, hatet, våldet?

– Allas vårt ansvar! Jag skildrar uppenbart högerextrema tendenser som finns i Nordiska motståndsrörelsen och i Sverigedemokraterna. Jag tycker att de figurerna är djupt obehagliga. Jag håller fullkomligt med Agnes, som i boken uttalar att vi lever i demokratins skymningstid, om vi inte står upp mot de som sprider hat och lögner då går demokratin under och då ligger vi alla riktigt illa till. Vi äldre tanter och farbröder, 68-generationen, får ta vårt ansvar nu också, det får inte bli värre! Jag lanserar ju ett nytt begrepp i boken, ”politiskt okynne”, det är ett slags replik till de som riktar kritik mot politisk korrekthet. Den som är politiskt okunnig kan låtsas ironisk, på kul, som Henrik i boken gör när han ifråga­sätter Förintelsen. Jag är ute efter att sticka hål på den själv­belåtenheten. För i den politiska okunnigheten finns en själv­belåtenhet. Själv är jag ytterst politiskt korrekt och jag tycker väldigt illa om alla auktoritära regimer. De är inte särskilt roliga och det är inte kul att skämta om sådant som kan välta över hela kulturen in i ett annat system. Jag har varit i Ungern flera gånger den senaste tiden, och det som sker där är bedrövligt! Hur alla romska barn automatiskt placeras i särskolan, det är så jävla skamligt!

Majgull Axelsson lever inte själv med varken hot eller hat, trots att hon är en offentlig person, välkänd för många sedan hennes böcker sålt i mer än två miljoner exemplar. En förklaring är att hon inte finns alls i sociala medier, tror hon. Däremot fick hon en del hatiska brev när hon kom ut med debutromanen ”Rosario är död”. Men hon tar det snarare som ett kvitto på att hon nått fram.

– Jag fick ett antal bajsbrev från pedofiler. Då tänkte jag: I got you, din jävel! Det betyder du har fattat att det du ägnar dig åt är vedervärdigt. Annars skulle du inte lägga ditt bajs i ett brev och posta det.

Självtvivlet finns kvar

Trots sina framgångar har Majgull Axelsson aldrig kunnat släppa tvivlet på sin egen förmåga. En känsla hon naturligtvis inte är ensam om. Många av oss för inre dialoger, diskuterar med oss själva; gjorde jag rätt eller fel? Är jag bra, duger jag? Har jag ett värde? Och så vidare. Men är det sunt eller destruktivt?

– Jag tror att det kan vara båda delarna. För mycket kan naturligtvis förstöra hela ens relation till omgivningen och till sig själv. Jag skulle ju önska att jag kunde vakna varje morgon och jag slippa det där. Det skulle vara enklare!

Men skulle du vara den författare du är då?

– Nej, det skulle jag inte. Jag tror att självtvivel är nöd­vändigt, i någon menig handlar det om att bekämpa sin själv­belåtenhet. 

Tre snabba frågor till Majgull Axelsson

Du är mer än 70 år fyllda. Kommer du att gå i pension nu – eller kommer det fler romaner?

– Jag försökte i några veckor, men det var så jättetråkigt! Jag har redan börjat på nästa roman.

Att synliggöra orättvisor och att kämpa mot dem. Ser du att det ger resultat?

– Ja. Sexuella övergrepp mot barn var en icke­fråga, den fanns inte men naturligtvis förekom det. Första gången jag hörde talas om pedofilringar trodde jag att det var ett löjligt påhitt, det visade sig vara sant och i dag finns kunskapen och polisen gör ett jättebra jobb.

Samtiden, ger den dig framför allt hopp eller förtvivlan?

– Både och. Jag känner hopp tack vare den unga generationen och de som samlas runt Greta Thunberg. Jag har glatt mig oerhört av hennes förmåga att få en hel generation att ställa upp för klimatet. Jag tycker att det är jättehärligt hur hon talar direkt till makthavare och uttalar: hur understår ni er? Hon är enastående! Förtvivlan känner jag för att jag ser enfalden breda ut sig. Enfald är kanske fel ord, men hela den våg som vi kan kalla Trump-ism som sprider sig, den gör mig förtvivlad.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.