Under Anna Takanens chefskap blev Göteborg stadsteater Sveriges mest jämställda. Nu är hon nytillträdd chef för Stockholms stadsteater och säger att hennes hjärtefrågor, jämställdhet och genus, kommer synas i repertoaren. 

Hon är den andra kvinnliga chefen på teatern, som sedan starten i huvudsak styrts av män och som en konsekvens av det dominerats av pjäser regisserade och skrivna av män. Jag träffar henne i det nya arbetsrummet på Stockholms stadsteater där hon precis börjat komma till rätta. 

– En tavla har jag hunnit sno i alla fall, säger Anna och pekar på tavlan ovanför soffgruppen.  

Den förre chefen, Eirik Stubö, slutade under stor dramatik efter bara sex månader för att istället bli chef för Dramaten. Exakt vilka konflikter mellan honom och Stadsteaterns vd Benny Fredriksson som låg bakom beslutet är oklart. Men det är ofrånkomligt att inte undra om Anna Takanen är orolig att liknande problem kommer uppstå under hennes chefsskap. 

– Nej, jag tror framförallt att Eirik slutade för att han fick ett erbjudande han inte kunde säga nej till. Och det är klart som sjutton att det kommer hända massa saker och konflikter och sånt, men jag skulle inte vara här om jag inte trodde att jag kunde bedriva mitt arbete. Jag har ju blivit vald för att jag är jag. Dessutom är jag van vid delat ledarskap från Göteborg där jag var konstnärlig ledare och Ronnie Hallgren vd. Det är ett ledarskap som jag är tränad på och som passar mig.

Varför har teatern sådana problem med feminism och vithet? Varför är teatern så förlegad när det kommer till representation? 

– I grund och botten handlar det om repertoaren och att den klassiska kanon är män, då måste du satsa på nyskrivet för att komma till rätta med det. När jag började som chef i Göteborg hade det inte spelats en kvinna på åtta år på stora scenen. 

Tror du det spelar roll att så många av teatercheferna är män, vad de beställer och vem som får regissera och så vidare? 

– Ja, det spelar absolut roll. Min företrädare i Göteborg hade hjärtefrågor som män, makt och Europa, och då satte han upp många pjäser på det temat. Mina hjärtefrågor är jämställdhet och genus och det är klart att det kommer synas i repertoaren om några år. Men situationen här i Stockholm är mycket bättre än situationen var när jag kom till Göteborg. Här finns större medvetenhet kring de här frågorna, i Göteborg var dessa frågor obefintliga. 

Hur gick du tillväga då, fick du helt enkelt börja kvotera in kvinnliga regissörer och dramatiker? 

– Ja, mer eller mindre. Och det har fått en massa konsekvenser. En kollega till mig var och kollade på en pjäs i Göteborg och efteråt sa han, ”Det är så kul att tjejerna blivit så bra, men killarna är inte lika bra längre va?”, och då sa jag till honom att det inte stämde, killarna var lika bra som innan men de fick inte längre spela lika framträdande roller. De hade mindre roller och inte lika mycket scentid och plats, medan kvinnorna hade fått fler och större roller, och då uppfattade han att de blivit bättre och gjorde större intryck. Och det är ju självklart att om du har scenisk tid i två timmar eller tio minuter så spelar det roll vilket avtryck du gör och vad publiken kommer att minnas. 

LÄS HELA INTERVJUN I ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.