– Varför det?
– För att du är en n****.
– En n****..? Vad är det?
– Jag vet inte, såna som du sa pappa.
– ...Är vi ovänner nu?
– Nej, vi är fortfarande bästisar. Men vi måste leka i smyg.
/Barndomsvän (1994)
Det här var en av de första berättelserna som publicerades på kontot Svart kvinna i sociala medier efter att det hade startats i mars 2014. På bara några dagar hade kontot fått över 10 000 följare och Dagens ETC blev den första tidningen att intervjua kontots skapare. Då ville hon vara anonym, nu vet vi att det är 25-åriga Fanna Ndow Norrby.
– Jag ville vara anonym för att berättelserna skulle stå för sig själva. Det här är mycket större än jag. Men sedan var det så många som hörde av sig att det blev ohållbart, säger hon.
Idag har kontot över 40 000 följare och hundratals personer har hört av sig och delat med sig av sina historier om hur rasismen har drabbat dem. I skolan, på gatan, på krogen, i arbetslivet, i offentligheten.
– Jag visste att det var fler än jag som upplevde det. Det var ju därför jag startade kontot. Men det har förvånat mig att det är så spritt och så grovt, säger Fanna Ndow Norrby.
”Att vara i det här är väldigt jobbigt”
Berättelserna finns idag på Instagram, Twitter och Facebook. Nya kommer in hela tiden. Fler än vad Fanna Ndow Norrby har orkat med att lägga ut.
– Jag vill förstås att alla berättelser ska komma ut. Någon har faktiskt tagit sig tid att sätta sig ned och skriva och minnas det här. Men att vara i det här är väldigt jobbigt. Jag orkar inte uppdatera hela tiden. Så när en ser att det inte har kommit ut något på sju veckor så beror det på det. Jag orkar inte.
Trots det jobbiga i att möta dessa berättelser kommer de nu att bli en bok. Boken Svart kvinna (Natur och Kultur) släpps i dagarna. Den består bland annat av berättelser från kontot uppdelade i kapitel som På stan, Kroppen, Hudfärg, Hår, Sexism och Barn. De varvas sedan med texter från personer som offentligt tagit ställning mot rasismen som drabbar svarta. Bilan Osman skriver om hur afrofobin också går hand i hand med islamofobin. Salem Yohannes skriver om håret som symbol. Om hur det svarta håret ska tämjas, rakpermanentas, inoljas, förlängas. Och hur det i sig kan vara ett uppror att låta det vara naturligt. Judith Kiros skriver om hur världen vilar på den svarta kvinnans axlar. ”När hon reser sig kommer något stort att gå under.” Amira Diallo skriver om tröttheten. Den utmattning som drabbar den som ständigt måste avvika från normen i det vita rummet och alltid måste gå med axlarna höjda, beredd på att ta emot nästa rasistiska uttalande i en tid när fattigdomen är mer utbredd bland afrosvenskar än i någon annan grupp, när afrosvenskar har sämre tillgång till bostäder, utbildning, arbete och hälsa och när afrosvenskar är den grupp som utsätts för allra flest hatbrott.
– Jag värderar internet jättehögt. Men den fysiska boken är något som består. Vem vet om Instagram finns eller fungerar om tio år, säger Fanna Ndow Norrby.
Även män medverkar
De medverkande har hon valt ut för att visa på bredden. Det är många som pratar om de här frågorna. Och inte bara kvinnor. Även män. Artisten Adam Tensta får till exempel ett eget kapitel om reaktionerna han väckte när han i en protestaktion mot rasism tidigare i år reste sig ur TV4:s morgonsoffa och lämnade rummet i direktsändning.
– Många har hört av sig och frågat varför jag inte också kan dela svarta mäns berättelser. Först blev jag irriterad och tänkte ”Varför måste jag berätta om allt. Kan de inte starta sitt eget konto?” Men så hade jag en temavecka i samband med protesterna i Ferguson (efter att 18-åriga Michael Brown skjutits på gatan av en polis 2014, red. anm.) och jag fick in flera berättelser. Jag tycker de har sin plats i den här boken också. De är mina bröder, mina kusiner, min pappa och kanske även min son i framtiden, säger Fanna Ndow Norrby.
När hon föreställer sig drömläsaren till boken ser hon två grupper framför sig. Unga, svarta tjejer på väg ut i livet. Och borgerliga debattörer och ledarskribenter.
– Alla de som är tvärsäkra i sina åsikter och envist hävdar att det inte finns någon strukturell rasism. Den här boken visar att det inte handlar om tyckande. Det här är människors verkliga upplevelser.
