Samtidigt är även Suzanne Osten påverkad av tidsandan på så sätt att hon säger sig inte orka läsa en enda artikel hela vägen, vi är alla ”offer för förenklingar”, enligt regissören och filmambassadören Osten.
Många säger att de brinner för saker, det är en klyscha som känns mer och mer utnött, men Suzanne Osten brinner för barnkultur. På riktigt. Hon brinner så mycket att ett samtal med henne kan bli som en föreläsning, hon vill så gärna berätta, hon har så mycket att säga.
Ett samtal med henne är också en bergochdalbanefärd mellan skratt och allvar, mellan humor och sorg. Som när hon konstaterar att hon inte ska vara dyster. Det är ju ändå så att hon ska spela in en ny film, Flickan, mamman och demonerna. Men ... arbetsglädjen dämpas av de snäva ekonomiska ramarna som måste ”förvandlas till någon form av kreativ frihet”.
– Det är lite lättare att göra det på teatern. Här finns det en förberedelse som gör att allting måste förplaneras. Allt kostar och jag har föreslagit att vi inte ska börja med att prata om kostnaderna i varje diskussion. Det är ett väldigt fint gäng, många är praktikanter och får inget betalt, jag satsar min egen lön. Vi satsar för att vi tycker att det är en viktig historia. Men filmen är ändå finansierad. Film har alltid varit hobbyprojekt för mig på det sättet att det varit uppkastat i luften och gjort vid sidan om allt annat. Hade jag inte haft teatern hade jag blivit galen. Där kan man göra mycket intressant för nästan ingenting. Å andra sidan kan man med den nya tekniken göra mycket mer med små medel även när det handlar om film. Så då tänkte jag att nu gör jag den här filmen oavsett.
Berätta mer om bakgrunden till den här filmen som är så viktig för dig.
– Jag vill inte att det blir en snyfthistoria om mig själv. Trots att jag haft en bakgrund med en mamma som var klassad som schizofren, paranoid, diagnoser jag inte tror på riktigt, men klart psykotisk och klart depressiv. När jag skulle sätta igång och skildra det här så var det som om jag måste börja om. Det tog lång tid innan jag visste hur jag skulle göra. Eftersom jag tagit upp så mycket tabuämnen, ganska radikala ämnen, för barn, från sent 60-tal så letade jag efter hur man skulle göra det här. Jag hittade inga svar trots att jag gick till experter och frågade om man kan berätta om det här med att ha en förälder som är psykotisk, kan man göra det för barn. De slog ifrån sig. För det första kan de ingenting om teater och för det andra finns det en väldigt konservativ inställning till hur man ska prata med barn. Till slut lyckades jag skriva en barnbok, Mamman, flickan och soporna. När jag hade gjort det var jag 50 år.
– Man kan säga att jag kom ut i mitten av min levnadsbana. Sedan jobbade jag med det i tio års tid. Vi förvandlade boken till en pjäs med hjälp av Erik Uddenberg och med hjälp av ett pedagogiskt geni, Eva Harnesk. Hon jobbade med barn och tonåringar och hennes tankar gick ut på att det inte är barnets fel. I samtal och möten fick de träffa andra som var i samma situation. Vi lade upp vårt arbete likadant, vi gör inte pedagogik av pjäsen, av historien, den är som den är, en spökhistoria och sedan hade vi ett jättestort kringarbete som riktade sig till de vuxna. Sedan översatte vi den till engelska och var över hela världen. Det handlar om skamproblematik och det är många, många barn som har missbrukande föräldrar eller psykiskt sjuka föräldrar. Målgruppen är stor och om man går till investerare i filmbranschen och de frågar hur många som kommer att gå och se filmen, då säger jag att vi vet att behovet är väldigt stort och om man då tänker på alla som arbetar med barn, då borde publiken som skulle kunna intressera sig för den här filmen vara stor. Men det är väldigt svårt för ett barn som är mitt i det här, det kan man nästan inte, man kan ge små signaler. Jag är intresserad av det här kärleksförhållandet som barnet har till sina föräldrar och som gör det omöjligt att skvallra. Plus att det är omöjligt att välja något osäkert. Att bli omhändertagen av någon annan och bli sliten ifrån hemmet. Som är det enda vi känner till. Så genom att göra det som en spökhistoria tyckte jag att jag lyckades komma undan skuldproblemet. Mamman är tagen till fånga av demoner. Det var jag nöjd med och det blev väldigt lyckat hos barnpubliken.
LÄS HELA INTERVJUN I ETC HELG
Det här är ett utdrag. Läs hela artikeln i veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
