Historien kommer onekligen att minnas denna bild.
Hur Sveriges utbildningsminister minglade med Israels ambassadör och stödde sin vän i prövande tider efter att oskyldiga människor mördats och livlösa, lemlästade barn släpats ut ur infernot av eld och svart rök.
Mats Perssons besök måste förstås inom ramen för hans utbildningspolitik under de senaste åren liksom hans hållning gentemot studenternas protester vid olika svenska lärosäten under de senaste veckorna. I Aktuellt den 30 maj spred han inte bara falska påståenden om att studenternas påstådda attack mot polisen skulle skapa en otrygg miljö för andra studenter, utan krävde, som han har gjort den senaste tiden, att studenterna ska avbryta sina protester mot dödandet i Gaza och kraven att svenska universitet ska upphöra med sina kontakter med israeliska universitet.
Persson talade för att universiteten ska vara en neutral plats för studenter som pluggar för sina tentor. Han glömmer ofta att universitetens uppgift inte enbart är att ge studenterna utrymme för att få lysande betyg. De har också i uppdrag att fostra kritiskt tänkande, reflekterande och ansvarstagande individer.
Som svar på frågan varför de svenska universiteteten avbröt sitt samarbete med ryska lärosäten men inte med Israel, svarade Mats Persson i aktuellt den 30 maj: ”Det är extra viktigt i tider när det är krig att universiteten och enskilda forskare har möjlighet att ha utbyte med andra forskare i Israel eller att studenter i Sverige har möjlighet att åka på utbyte till Israel och på andra hållet också" (Utbildningsministern vägrar även att nämna namnet på ”andra hållet”; han kanske vet att alla universitet i Gaza är sönderbombade och att det inte finns några universitet kvar i Gaza att ha utbyte med).
Enligt Persson ska utbildning och forskning stå fria från politik.
Som svar på jämförelsen att samarbetet med ryska universitet avbröts efter kriget i Ukraina understryker utbildningsministern att detta var avsevärt annorlunda "eftersom Ryssland är en diktatur och universiteten är en del av regimen. Israel är en demokrati där universiteten är självständiga och många gånger har kritiserat den nuvarande regeringen”.
Protesterna, inspirerade av rörelser i USA och andra europeiska länder, har visat ett unikt och långvarigt engagemang
Det är märkligt hur utbildningsministern bestrider högskoleförordningen när han förnekar svenska lärosäten sin autonomi och beordrar fortsatt samarbete med israeliska universitet som en del av regeringens utrikespolitik.
Samtidigt bedömer han ryska universitet som osjälvständiga eftersom de inte kan fatta självständiga beslut från sin stat. Frågan är hur våra universitet kan betraktas som självständiga, demokratiska och neutrala när de beordras av vår utbildningsminister att följa statens utrikespolitik, medan ryska universitet som gör detsamma bedöms som osjälvständiga.
Detta är inte första gången politiska eller ekonomiska intressen dikterar forsknings-prioriteringar, resultat eller slutsatser. Sådana ingrepp strider inte bara mot de grundläggande principerna för vetenskap, utan underminerar även de värden som öppna och demokratiska samhällen vilar på.
Utbildningsministerns agerande begränsar den akademiska friheten, hotar forskningens integritet och universitetens roll som oberoende kunskapsförmedlare. Universiteten förväntas vara autonoma, men tvingas i praktiken följa politiska direktiv.
Många forskare har skrivit om en aspekt av epistemologin, nämligen ignorans eller okunnighet. I två inflytelserika antologier: "Race and Epistemologies of Ignorance" (Sullivan och Tuana 2007) och "Agnotology: The Making and Unmaking of Ignorance" (Proctor och Schiebinger 2008), diskuterar författarna hur olika former av kunskap inte har uppstått, försvunnit eller försummats vid olika tidpunkter i historien.
Genom att relatera okunnighet till kunskap behandlar dessa antologier ignorans inte bara som en brist på medvetenhet, utan som en central komponent i kunskapsproduktion och historiebeskrivning.
De analyserar inte bara de epistemiska effekterna av okunnighet, utan även hur dessa effekter stöder och upprätthåller olika rasifierade, könade och klassbaserade maktstrukturer.
Dessa praktiker grundar sig, enligt Alcoff, på en avsiktlig okunnighet som endast tillåter vissa förståelser av världen. Okunnighet är inte en enkel brist på kunskap utan ”en aktiv produktion av specifika typer av kunskap för olika sociala och politiska syften”.
Osynliggörandet av studenternas aktiviteter, spridandet av rykten om deras metoder och likgiltigheten inför deras krav kan betraktas som en form av epistemisk ignorans och epistemiskt våld. Det systematiska undergrävandet av studenternas röst handlar inte bara om ignorans utan är en medveten strategi för att bibehålla rådande maktstrukturer. Genom att förneka och marginalisera deras ansträngningar, befäster samhället de ojämlikheter och orättvisor som studenterna kämpar mot.
Protesterna, inspirerade av rörelser i USA och andra europeiska länder, har visat ett unikt och långvarigt engagemang. Trots att svensk akademi är känd för att vara en avpolitiserad miljö, både jämfört med demokratiska och mindre demokratiska länder, har studenterna under kort tid organiserat sig, mobiliserat och samordnat aktiviteter mot det pågående folkmordet.
De har inte bara brutit den normaliserade tystnaden, utan också genererat diskussioner och debatt som möjliggjort att olika perspektiv kommit fram. Under de senaste veckorna har flera artiklar både stött och kritiserat deras aktioner, vilket har lett till livliga diskussioner. Studenternas reaktioner har skapat nya band mellan dem och deras lärare. De har organiserat föreläsningar, musikuppvisningar, träningar och informationsmöten om juridiska, psykologiska och solidariska färdigheter. Detta engagemang har gett dem erfarenheter och kunskaper långt bortom klassrummets väggar.
Även om studenternas krav inte har uppfyllts (i motsats till vårt grannland i Norge), har de ändå åstadkommit mycket. De har skrivit om svenska akademins historia och visat ett enormt civilkurage som förtjänar stor uppskattning.
Deras protester visar på akademisk frihets betydelse och påminner oss om vikten av att stödja och främja denna frihet för att säkerställa att våra lärosäten förblir platser för fria tankar och idéer.
Många av oss har under åren uppmuntrat olika folkliga protester i allmänhet och studentprotester i synnerhet runt om i världen. I Iran (2003, 2022), Tjeckoslovakien (1989), Argentina (2008), Grekland (1973, 2008), Kina (1989), Serbien (1996) och England (2010).
Att ”ha möte” framstår som en handling som ska signalera att studenternas röster har blivit hörda och att deras åsikter har tagits i beaktande.
Men när våra egna studenter visar civilkurage och står för vår tids samvete genom att osjälviskt avstå från sina bekväma zoner för att protestera mot dödandet, anklagas de för att störa ordningen. I bästa fall, efter att ha blivit ignorerade under lång tid, får de träffa rektorer för ett kort möte på en halvtimme.
Mötet med studenterna blir en performativ akt som ger sken av lyhördhet och en demokratisk process. Att ”ha möte” framstår som en handling som ska signalera att studenternas röster har blivit hörda och att deras åsikter har tagits i beaktande.
Istället blir mötet en tom symbol för demokrati och dialog, som inte bryter det befintliga status quo. En påminnelse om att symboliska handlingar ofta ersätter verkliga åtgärder. Studenternas engagemang visar att verklig demokratisk praxis kräver mer än symbolik – den kräver handling och förändring.
Den akademiska friheten är en grundläggande princip som garanterar att lärosäten kan bedriva undervisning och forskning utan politisk inblandning eller andra yttre påtryckningar. Genom sina protester mot dödandet påminner studenterna oss om vikten av denna frihet, inte som ett skydd för akademisk verksamhet, utan som en nödvändighet för att ifrågasätta och kritisera samhällets orättvisor.
Våra lärosäten måste förbli platser för fria tankar och idéer, där kritisk diskussion och mod att ifrågasätta orättvisor alltid uppmuntras.
Studenternas mod och engagemang i allvarliga globala frågor visar hur akademisk frihet kan användas som ett verktyg för att belysa och bekämpa grymma missförhållanden. De uppmanar oss att reflektera över hur friheten att uttrycka åsikter och bedriva forskning kan skapa medvetenhet och driva på social förändring.
I en tid då akademisk frihet hotas på många håll i världen är det viktigare än någonsin att stå upp för dessa värden. Våra lärosäten måste förbli platser för fria tankar och idéer, där kritisk diskussion och mod att ifrågasätta orättvisor alltid uppmuntras.
Studenterna påminner oss kraftfullt om detta.
Sommaren närmar sig och campusen blir tomma. Även om studenternas krav inte blivit uppfyllda, har deras engagemang skapat en viktig politisk diskussion, och för det är jag djupt tacksam. Deras röster har skapat en ovärderlig uppmärksamhet kring frågor som annars kanske förblivit bortglömda eller förbisedda.
Deras modiga kamp och envishet att stå fast vid sina övertygelser har inte bara inspirerat, utan även påmint om den kraft som finns i att utmana etablerade sanningar. Det är genom sådana passionerade röster som samhället får en chans att växa och förändras. Även om sommaren innebär en fysisk frånvaro från campus kommer studenternas strävan för förändring att fortsätta inspirera oss alla.
