Normer bryts för att normer finns. Förstår ni inte?
Ni tänker att vi komplicerar och gör det svårt.
Sjukt, för det känns verkligen tvärtom. Okomplicerat.
Vi har ett barn med snippa som berättade ”jag blir ledsen när folk kallar mej hon”. Vi sa okej. Allt känns egentligen okomplicerat med det, som med de andra barnen. Men så får vi veta att vi gör fel.
Prova själv att säga nej till ett barn som berättar vem den är. Och säg sen att det är lätt, att det är rätt.
När vårt barn vid två års ålder pratade om sig själv som pojke, tror ni barnet visste att det finns något som heter trans? Han pratade väl bara som alla andra barn och berättade vem han är. Eller vad menar ni?
Ja, vi sa hon och vi sa gumman och vi könade enligt biologi fram tills att vi inte kunde göra det längre.
Hur olyckliga är ni som tycker och tycker och tycker om andra människors liv och kroppar, jag försöker skydda mej när jag tänker att dom är olyckliga.
Men deras olycka drabbar mig.
Den drabbar oss.
Den förstör ju.
Många tycker att vi skulle ha sagt nej, jag vet det. Men det gick inte. Prova själv att säga nej.
Dom andra barnen får vara pojkar och flickor men du, du måste få vara ett barn.
Jag minns när jag promenerade med en kompis som har barn som är exakt lika gammalt som mitt och jag sa ”han säger att han är en pojke”, dom kanske var två eller tre år, barnen. ”Oj, vad tidigt” sa min kompis. Vad tidigt. Som om hennes barn inte höll på med tidiga begränsande definitioner av sin identitet. Som om hennes barn med prinsessklänning, tiara, smink och tjej tatuerat i pannan inte var tidig. Till skillnad från mitt tidiga.
Och jag minns när en sa: ”Jag tycker barn ska få vara barn”.
Det sipprade in i mig. Fyllde mej med panik och osäkerhet. Jag vill också att mitt barn ska få vara ett barn. Det enda jag vill.
Men vad betyder det? Det betyder att vi ska säga nej.
Dom andra barnen får vara pojkar och flickor men du, du måste få vara ett barn.
Jag gråter, gråter och gråter. Jag är rädd. Jag är så rädd för dagen han ska behöva förstå att det finns hat. Han vet inte det nu.
Han vet att han inte är som alla andra.
Han vet att han inte är en ”riktig pojke” – det har andra barn som får vara barn påpekat.
Han är rädd för att kroppen ska förändras för han vet vad bröst berättar i den här binära världen.
Och han vet att vi gissade att han var en flicka när han föddes för det är det man gör när någon föds med snippa.
Han vill bara få vara. Han är en vanlig pojke.
Inte trans, ingen parad, inte queer.
Men normer bryts för att normer finns.
Orden behövs för att försvara rätten till att existera.
Operationerna görs för att världen ser ut som världen gör.
Han vet inte om debatterna, han vet inte om hatet, han vet inte om våldet AJ jag går sönder.
Jag ljuger som inte berättar? Jag gör fel som inte förbereder?
Och ni tänker att jag vill det här? Att jag njuter i min pk-grotta. Med min pk-fitta. Äckliga pk-morsa.
Jag är otydlig, osammanhängande, vem skriver jag ens till?
Jag tänker på mammorna på 80-talet som älskade, accepterade sina bög-söner, inte slängde ut dom, var deras första allierade. Häxor.
Hur förklarar ni hbtq-personer som växer upp i konservativa hem med vuxna som säger nej? Med vuxna som låter barn få vara barn. De finns i mängder, ni vet det va? Vad bra dom verkar må?
Häxorna som brändes på bål var PK-kärringar.
Känner mig som en pappafeminist. De som vi häcklat och hånat de senaste 10 åren. De som behövde älska en flicka för att brinna för flickors och kvinnors rättigheter.
Visst, snälla, jag har alltid varit pk, född woke det vet ni ju redan men det har inte känts så här.
Jag har inte lidit. Jag har inte känt att jag inte får luft på samma sätt som jag nu känner att jag inte får luft. Jag har inte varit såhär illamående som jag blir illamående, yr av åsikterna åsikterna åsikterna!
Kollo som ställs in, tonåringar som begår självmord.
Jag vill att mitt barn ska älska sin kropp. Nej, överdrivet, vem älskar sin kropp. Jag vill inte att mitt barn ska hata sin kropp.
Bränn mej på bål då.
Jag vill tacka Grammisjuryn och de som älskar, lyssnar, förstår och ja – känner mitt barn. Ni vet vem han är för att han berättar det själv.
Ni andra tror ju att det är mitt påhitt, era…
Jag tror Iphone är mindre biologi än en fejksnopp, eller vad tror du?
Samma dag som mitt barn fick hem kiss-tratten han beställt på nätet och var euforiskt glad över att kunna stå och kissa postade en väns vän det här på sin story: ”du kan skära av dig snoppen och sätta dit en lös-vagina men kommer alltid vara MAN och du kan operera dit en fejk-snopp, du kommer ändå allt vara KVINNA”. Jag är på väg att kräkas av ångest.
Hon skriver om biologi så klart.
Er besatthet av biologi. Hur långt ska vi ta det? Människan kan varken flyga eller rulla så låt oss hålla oss till att gå.
Hur kan jag läsa ditt hat på Instagram förresten, jag tror inte Iphone är biologi. Är Iphone rent naturvidrigt? Jag tror Iphone är mindre biologi än en fejksnopp, eller vad tror du?
Nej, frågan är retorisk, svara mig inte snälla.
Äcklas av mig själv som tror jag får brännas levande på bål. Jag är för feg. Jag vill vara alla till lags. Ställer inte till med några scener.
En äkta häxa skulle bråka, skrika, slå till någon jävel, förbjuda folk i sitt hem. Inte skriva ett trevligt mail till skolan och inte backa ut ur rummet röd om kinderna när en släkting säger ”hej lilla tjejen” till mitt barn och lämna honom ensam att hantera den situationen.
Självklart är det fel av mig att kolla Instagram precis innan jag ska lägga mig. Helt fel, alltid. Men den kvällen ännu mer fel. Jag håller tillbaka tårarna och jag kramar mitt barn för hårt, jag säger ”jag älskar dej” för många gånger. Han blir misstänksam.
Ok, nu ska jag skriva det värsta av allt. Det som får mitt ansikte att koka rött av skam. Det som får mig att fundera på om jag ens har rätt att kalla mig förälder till mitt barn. Jag blundar och jag tänker tanken, nej det är för hemskt för att skriva men jag måste….bikta mig? Jag tänker att det vore kanske skönast om han bara ändrar sig. Slutar hålla på. Blir normal. En tjej. Alla kan andas ut.
Ridå. Filmen slutar olyckligt.
