Jag har löst problemet med ungas läsning.
Okej, kanske inte helt, men nära nog.
Ni har säkert redan märkt att det några gånger om året utbryter panik i offentligheten över att unga inte läser böcker. Nu senast kring världsbokdagen stod politiker, lärare och debattörer som vanligt på led för att presentera sina lösningsförslag och initiativ, det ena mer desperat än det andra. Är de inte elitistiska (hej, litteraturkanon!) eller naiva (tyvärr UR, er nya bokcirkel kommer inte göra någon skillnad) så är de rent verklighetsfrånvända – eller hur man nu ska beskriva att SvDs Josefin de Gregorio tycks tro att ungdomar ska hitta till läsandet via dagstidningarnas litteraturkritik.
Förlåt, men är det någon av er som faktiskt minns hur ni själva började läsa?
Jag gör det. Det var inte via någon app eller lista med god litteratur. Det var på ICA. På macken. I kiosken.
För många av oss födda, säg, innan 1985 var serietidningar inkörsporten till ett liv som läsare. Gick du in på Konsum fanns en vägg med serier, och kanske ett snurrställ med kiosklitteratur. De gick snabbt att läsa. Ställde inga krav. Fanns i alla möjliga genrer. Kostade som en kopp kaffe.
Och, kanske viktigast, de var ständigt närvarande. Det fanns något nytt varje gång man följde med pappa till matbutiken, eller väntade på att mamma skulle tanka klart.
Idag är allt det borta.
Går du in på ICA hittar du i bästa fall en handfull nostalgititlar för en äldre målgrupp, några olika versioner av Bamse och Kalle Anka, samt högar av inplastade Frost- och Paw Patrol-leksaker med tillhörande pysselbroschyr. För barn i skolåldern, killar i synnerhet, finns ingenting.
Den som är intresserad av att barn och unga ska läsa, måste göra det lätt för dem hitta kul grejer i miljöer där de redan rör sig. Grejer som unga bevisligen, historiskt, tycker om att läsa: serietidningar, hästböcker, pang-pang, kärleksnoveller, skräck, följetonger om nått fotbollslag, rymdkrig, en hund som löser brott.
Det här är inte bara nostalgi från min sida. Forskningen är tydlig: barn och unga som läser serietidningar och genrelitteratur läser mer, och fortsätter att läsa längre.
Vi måste sluta se läsning som ett problem att lösa, snarare än något kul
En brittisk studie där en grupp elever fick läsa serietidningar visar att dubbelt så många bland deltagarna började se läsning som en hobby, jämfört med kontrollgruppen. Andra studier visar att formatet – där text och bild samverkar – gör det lättare för ovana läsare att förstå vad som händer. Det ger en känsla av att lyckas, vilket i sin tur stärker självbilden som läsare.
Serier och annan lågstatuslitteratur är alltså inte ”bara” underhållning. Det är en motor. Ett sätt att skapa en identitet som läsare, särskilt för de barn som annars inte ser sig själva som sådana. Och när man väl börjar läsa sånt man gillar, är steget till annan litteratur inte så långt. Läsforskare har kallat detta för ”the comic book path to literacy”.
Idag är den vägen stängd i Sverige, och det är hög tid för oss att tänka om. Vi måste sluta se läsning som ett problem att lösa, snarare än något kul. Det är tillgången av lämpligt material som är problemet.
Fortsätt satsa på läsfrämjande i skolor och värna om biblioteken i alla dess former – det behövs. Men se också till att det finns billiga berättelser med klatschiga omslag där barn kan se dem. En Zlatan-manga bredvid tuggummit på Hemköp. En radda ”Wednesday”-noveller på Circle K. Kanske en serietidning där Therése Lindgren fått superkrafter.
Snälla, låt barnen få läsa billigt skräp.
