Nu är inte detta någon representativ historia för hur det går till. Sydkorea är ett av de säkraste länderna i världen att adoptera från och oftast skrivs inte adoptionspapper på under förlossningen. Men historien ger mig ändå kalla kårar. Det är så lätt att föreställa sig känslan när den nyfödda bebisen sträcks fram till främmande händer. De välmenande blickarna. Mannen från Holt’s som håller fram en check. Så här kan modern kolonialism se ut tänker jag när jag läser avsnittet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Hon är arg är vårens mest angelägna reportagebok. Den kom på danska 2013 och har nu översatts till svenska av Kristofer Folkhammar och Johanne Lykke Holm. Det är en märklig bok – en blandning mellan ett reportage, självbiografi och dikt där varje stycke inleds med orden ”hon är arg”. Historien ovan är inte Maja Lee Langvads egen. Men hon har själv en erfarenhet av adoption. Så här kan det låta:
Hon är arg över att vara en importvara
Hon är arg över att vara en exportvara
Hon är arg över att adoptionsbyråer i både givar– och mottagarländer tjänar pengar på transnationell adoption.
I stycke efter stycke behandlas allt som Maja Lee Langvad känner vrede över: Holt’s, adoptivföräldrarna, de biologiska föräldrarna, adoptionsindustrin i stort. Trots formen gör ämnesvariationen att det aldrig blir monotont.
En fråga som genast inställer sig är om det verkligen går att vara kritisk till adoptioner i sig? Gör inte adoptioner att barn slipper växa upp i fattigdom? Jo, skriver Maja Lee Langvad, visst kan adoptioner vara nödvändiga ibland. Det man däremot kan – och bör – vara kritisk till är själva industrin. Sydkorea rankas som det trettonde rikaste landet i världen. Landet är känt som en av ”tigerekonomierna”. Trots det har Sydkorea en adoptionsindustri som inbringar 15 miljoner dollar årligen. Detta beror på nationens svaga välfärdssystem. Endast 6,9 procent av BNP läggs på välfärden vilket är den minsta andelen i hela OECD.
Genom att lägga över ansvaret på privata adoptionsbyråer slipper regeringen skapa ett välfärdssystem som gör det möjligt för ekonomiskt utsatta att behålla sina barn. I praktiken innebär detta att majoriteten av alla ensamstående mödrar adopterar bort sina barn. Läs den meningen igen: majoriteten av alla ensamstående mödrar adopterar bort sina barn i ett av världens rikaste länder. Maja Lee Langvad skriver att industrin dessutom är oreglerad vilket eldar på det ytterligare. Företag som Holt’s kan äga hela ”produktionsledet” – hemmet för den ensamstående modern, vårdcentralen hon undersöks på, förlossningskliniken där hon föder o.s.v. Att scener som den i inledningen sker blir en logisk konsekvens av systemet. Det kallas för ”babyfarming” och innebär att kvinnan utsätts för övertalningskampanjer från olika instanser. När jag läser om det märker jag hur jag nästan börjar skaka av vrede. Hur kan länder som Sverige och Danmark gå med på att ta emot barn från ett land som utan några problem skulle kunna höja bidragen för ensamstående mödrar? Det är skamligt.
Frågan är om det överhuvudtaget borde få finnas en adoptionsindustri? Maja Lee Langvad skriver inget rakt ut, men man anar att hon är skeptisk. Själv är jag beredd att hålla med. Men det är inte reportagedelarna som övertygar mig, utan de mera existentiella, poetiska avsnitten. Hon är arg ställer frågor om våra rättigheter som föräldrar, som huruvida det bör ses som en rättighet att skaffa barn. Boken vänder på perspektivet: Är det inte tvärtom barnet som har rätt till sina föräldrar? Med Maja Lee Langvads synsätt föds ett antal frågor, som skär rakt in i brännheta debatter om adoption.
Är det verkligen rimligt att vi fokuserar så mycket på adoptionsföräldrarnas barnlängtan och så lite på problemen med kommersiell adoption? Och är inte barns rätt till sina biologiska föräldrar viktigare än vuxnas rätt att adoptera, oavsett adoptivföräldrarnas sexuella läggning? På så sätt är Maja Lee Langvads bok skoningslös mot såväl samtiden som den ”upplyste” läsaren. Hon är arg är en bok som skär rätt in i vår liberala och humanistiska självbild. Den gör att vi får syn på oss själva i en kolonial och rasistisk struktur.
Rättelse: I en tidigare version av recensionen slank ett felaktigt förnamn på författaren igenom. Författaren till boken heter Maja Lee Langvads och inget annat. Vi ber om ursäkt för misstaget.
