Nu har det gått 44 år sedan Timbro startades och det är intressant att återvända till det stycke samtidshistoria den jubileumsbok de utgav efter två decenniers verksamhet (1978–1998) representerar. Boken är som jubileumsböcker kan vara distanslöst självförhärligande – politiska skeenden de senaste decennierna framställs gärna som Timbros förtjänst. Det skryts inte bara med tankesmedjans syfte utan också med de strategier den använt – och det är inte ointressant för de valanalyser som nu pågår runt om i landet.
Den marknadsliberala men socialkonservativa tankesmedjan Timbro bekostades med generösa medel från näringslivet och tillkom vid en tidpunkt då användningen av löntagarfonderna för att köpa upp delar av svensk tung industri debatterades. ”Socialdemokraterna hade bokstavligen satt socialismen på dagordningen” enligt Mats Svegfors, en av bokens skribenter och Timbros VD till 1982.
Svegfors karriärväg är för övrigt inte ovanlig bland Timbromedarbetarna: Från tankesmedjan till SvD som chefredaktör, diverse uppdrag åt olika borgerliga regeringar och därefter VD för Sveriges Radio. Förra månaden la han på S-ledda regeringens uppdrag fram sin utredning av statens mediestöd. Som flera chefredaktörer från en mångfald medier med ideologisk inriktning – så kallade ”nischmedier” – påpekat, vill Svegfors inskränka deras presstöd. Detta föreslås av utredningen istället att gå till lokalredaktioner – varav 65 procent ägs av de fem största mediekoncernerna.
Tillbaka till 1978: Näringslivet ansåg att den socialdemokratiska hegemonin var så genomsyrande att även de borgerliga partierna var fångade i en diskurs där en önskad avreglerad marknad och sänkta skatter hindrades av ett med skattemedel socialliberalt värnande av till exempel sjukvård och omsorg.
Timbros uppgift var att förändra denna diskurs. De använde sig av flera importerade strategier från avregleringarnas USA och Storbritannien. En valanalys kunde fördjupa sig i de strategier som Timbro använt för att vända diskursen. En sådan analys behövs för att belysa det som PJ Anders Linder efterlyste i denna texts inledning och som gör att M och L samarbetar med ett rasistiskt parti och sväljer deras olika utspel.
Det viktigaste projektet för näringslivet, Timbro och M har varit marknadsliberalism, inte socialliberala värden – utan själva avregleringen. Det har visserligen funnits en spänning inom M där det i till exempel Reinfeldts regering, i den aggressiva marknadsliberalism de stod för, ingick en form av libertarianism som fungerade som en spärr mot den rasism SD representerade.
Alliansen var som sådan dock ett uttryck för en av Timbros viktiga strategier nämligen att, som i det amerikanska presidentvalet, skapa två politiska block. Den underliggande tanken har varit att ett högerparti inte skulle kunna bli större än S. Ulf Kristersson var i början av 1980-talet marknadsansvarig på Timbro och är en av de partianslutna moderater som sedan dess stått tankesmedjan närmast. Tillsammans arbetade de redan då för ett borgerligt partipolitiskt samverkande block som skulle bli ett ”marknadsekonomiskt alternativ för Sverige”. Även Carl Bildt var delaktig i arbetet. Enligt Tobias Samuelsson, före detta redaktör på Timbros tidning Smedjan, var poängen med Kristerssons samverkansarbete på Timbro inte att släta över konflikter mellan de borgerliga partierna, utan att främja den värdegemenskap som vid ett maktskifte skulle göra det möjligt att driva igenom marknadsliberala reformer.
De andra strategierna då? Förutom att skapa ett vetenskapligt råd bestående av Milton Friedman-inspirerade ekonomiprofessorer, förnekare av jordens pågående uppvärmning, med flera, startades ett förlag för klassisk marknadsliberal litteratur, tidskrifter och annat i avsikt att påverka diskursen om skattepolitik och välfärdsprogram. Snart kom Timbro fram till att de skulle påverka påverkare för att nå framgång – de egna tidningarna gick inte så bra, men via SvD och Ax:on Johnsonfinansierade Axess (nu ledd av PJ Anders Linder), med flera medier har Timbros idévärld fått spridning.
Att skuldbelägga vänstern, feminismen och klimatrörelsen var en annan strategi. I jubileumsskriften pekas några skribenter och artiklar ut som i sin tur startade drev mot politiker och forskare som tillhörde lägren som skulle skuldbeläggas och avlegitimeras.
Det har nu gått 44 år sedan Timbro startade. De har under ett halvt sekel på flera sätt lyckats skapa en ny diskurs. Att SD idag är större än M betyder bara att Linders önskan har gått i uppfyllelse. Som Mats Wingborg visar i boken ”Blåbrunt Sverige” (2021) dikterar M den ekonomiska politiken i kommuner de och SD samstyr. Invandring-, kultur- och mediepolitik tar sedan SD hand om.
Frågan är nu om vänstern ska hållas sysselsatt med att springa på SD:s alla bollar och rasistiska utspel medan avregleringar och privatiseringar kan pågå i lugn och ro bakom krutröken? Det har hänt förr – senast under Trumps presidentskap. •
